Myndiggöra troende

Vi är vana vid att låta oss representeras av andra, kungen, politikerna, kyrkan och andra representanter för de kulturella sammanhang vi ingår i. Vi är också vana vid att tala för andra, för de hemlösa, papperslösa, invandrare, barn m fl grupper som vi gärna framställer som homogena. Som om någon kunde tala för oss eller vi kunde tala för någon annan.

Jag ser fram emot när insikten sprider sig att ingen kan föra någon annan människas talan. Vi måste lära oss att tala själva och att veta vad vi själva tänker, står för och vill få uttryckt. Det är också på tiden att vi lär oss att lyssna på vad andra människor säger, i stället för att göra det lätt för oss genom att lägga orden i deras mun.

Kanske blir tillvaron inte lika enkel då, men först då börjar vi närma oss att se den som den är. Det kan kanske förvirra oss och få oss att känna oss handlingsförlamade men först då kan mänskliga möten uppstå.

Vi måste myndiggöra inte bara vuxna, utan även barn. Inte bara friska utan även sjuka. Inte bara  medialt tränade politiker utan även medborgare.

Även i kyrkan är det på tiden att människor börjar behandlas som tänkande, egna individer, i stället för omyndiga, själar som behöver ledas in på den rätta vägen.

Är livet en gåva eller ett projekt?

Är livet något vi åstadkommer? Något vi skapar? En prestation? Eller är det något vi får som en gåva? Ifrån vem i så fall? Har vi då inget att vara stolta över eller inget ansvar över våra liv?

På sätt och vis är det en gåva. Det är något vi drabbas av oavsett om vi vill eller inte. Vi har ingen merit i att vi blev till och inte heller något eget ansvar för detta. Om det sen är föräldrarnas ansvar och merit att vi kom till eller Guds känns som att det går vilket som. Livet är något vi har, något som vi måste förhålla oss till och göra till vårt eget.

Om vi inte gör det är frågan om vårt tillstånd verkligen kan kallas liv. Är en kropp med fungerande biologiska funktioner ett liv? Eller är livet någonting annat? Sysslar medicinen med liv, eller vad sysslar den med egentligen? För att livet skall bli mer än bara biologi, krävs det något mer, men vad är detta något? Mening?

Att fråga vad meningen med livet är, känns som en omöjlig fråga att svara på, mer än möjligen min egen personliga mening med mitt eget liv just i denna stund, men det känns som att livet måste innehålla någon mening, något innehåll, någon substans för att vara ett liv och inte bara funktioner. Detta är nog något som vi måste skapa, gestalta, något som kräver aktivitet och engagemang. Inte helt lätt alla gånger.

Men betyder det att det inte är någon mening att ha kvar det biologiska livet om det inte känns meningsfullt just nu? Om en ser i ett längre perspektiv så är det fullt möjligt att göra sitt liv meningsfullt, så det är definitivt värt att ha det kvar. Fast i väldigt jobbiga situationer i livet, då alla illusioner har krossats och all energi är borta kan det vara svårt att ta fram meningen själv. Vi orkar helt enkelt inte.

Då blir medmänniskornas betydelse tydlig. De som bryr sig och kan ge tid, uppmärksamhet och värme, även då vi inte har något att ge tillbaks. De behöver inte göra något storverk, men kan vara där och hjälpa en att komma igenom dessa perioder och ge en livskraft tillbaka.

Guld åt dessa medmänniskor! Ännu mer åt de svaga människor i livets utkanter, som är i situationer då livet hänger på en tråd, och åt dem som söker vägar tillbaka till en uthärdlig tillvaro.

Vi har skäl att vara stolta över att vi finns till och orkar möta livet! Vi är ansvariga för de delar av livet vi kan påverka, men inte mer.

Panopticon

Denna övervakningsmodell som tycks lysa i ögonen på våra kära politiker, kan användas för att bevaka inte bara kriminella, utan även fattiga, fysiskt sjuka, de som har psykiska ”problem” m fl utsatta grupper. Den kan förstås mycket väl användas i undervisning med.

Bentham verkar ha varit inne på många användningsområden, där detta effektiva, ekonomiska, rationella, logiska och av känslor oberörda system kunde komma till god användning. Att övervaka folk och på så sätt göra skam och självensur till drivfaktorer i samhället, fungerar i teorin bra, förutsatt att det är det samhället vi vill ha.

En viktig del av det är att individer hålls isolerade från varandra, att den sociala kontakten bryts.

Det är ett transparent system, fast åt bara ena hållet. Det är bara övervakaren, den med makten som kan se allt, den som övervakas får inte ta del av denna transparens.

Jag ser fram emot då transparens ska bli något som gäller åt alla håll, då det inte bara är de som redan har problemformuleringsperspektivet med den politiska, medicinska, juridiska, mediala och ekonomiska makten, som får full koll på dem de definierar.

Rent behovsmässigt, åtminstone om jämlikhet och demokrati är några slags ideal, så är det förstås de med makten som behöver övervakas och deras position som måste problematiseras och avnaturaliseras.

Varför är det svårare att bli förlåten än att förlåta?

Det verkar som att vi ofta har större problem med att bli förlåtna än med att förlåta. (Detta var något jag hörde på ett seminarium nyligen.) Är det så?

Jag tror att det krävs minst lika mycket aktivitet att ta emot förlåtelse som att förlåta. Att tänka att det inte är någonting stort som kräver sin ansträngning är att förminska problematiken som är involverad.

Då en förlåter är det ett beslut en själv tar, en aktiv handling. Det är något en gör i en situation där en är i moraliskt överläge, och där en inte har så mycket att förlora. Eller?

Att bli förlåten gör att en hamnar på samma nivå som den andre. Eller gör det det? En hake är att en lätt hamnar i tacksamhetsskuld. En blir också av med sin ”offerposition” som kan ge en en viss fördel, och som hjälper till att ge en en tydlig identitet. .

Det är den som förlåter som är den snälla, den som kan vara den överseende, den som inte ”fastnar” i det förflutna. Bådas situation förändras.  Bådas identitet förändras. Både att förlåta och att bli förlåten kräver ganska mycket av oss. Jag känner mig inte alls säker på att det är en stor poäng i att visa att det ena är svårare än det andra.

Jag tänker att det är bra att ta situationen på allvar och visa respekt för de olika svårigheterna som de två olika parterna måste gå igenom. Som mycket annat är det förmodligen lättare sagt än gjort…

Vad är vackert? del 2

Jag ställde denna spännande fråga tidigare här och har nu kommit fram till ett svar, mötet med en annan människa, en själsfrände. Att få möta en människa på riktigt, på samma nivå; en människa från samma planet. Det är fint.

Jag är tydligen inte den enda varelsen från min planet. En till har hittats.

Varför vill vi inte ha förändringar?

Huxleys svar: ”Vi vill inte ha några förändringar. Varje förändring är ett hot mot stabiliteten.”

Intellektuella

”De intellektuella är – i motsats till massorna – rationella och intresserade av fakta. [Ha ha!] Deras kritiska inställning gör dem svåra att påverka med den sorts propaganda, som kan utnyttjas så bra mot majoriteten.” A.H.

”Intellektuella är den sorts människor, som kräver bevis och blir upprörda, när de stöter på luckor och brister i logiken. Att alltför mycket förenkla saker och ting anser de vara en intellektuell ”ärkesynd”, och de struntar i slagorden, de omotiverade påståenden och de omfattande generaliseringar, som propagandisten dagligen nyttjar.”  A.H.

Oj, det här lät minsann eufemiskt värre.  Ledsen Aldous, men här känns det som att det skulle behövas lite mer självinsikt. Vi som gärna vill se oss som intellektuella, är inte så opåverkbara som det låter här, och att vi bara skulle intressera oss för fakta, till skillnad mot andra (som vi då väljer att utesluta från denna titel ”intellektuella”), det är nog rent och skärt önsketänkande. Jag håller dock med att det kan vara något att sträva efter, att göra motstånd mot propagandan, förenklingarna, omotiverade påståenden och generaliseringar.  

Överlyckliga kristna

”Titta på skillnaderna mellan svensk gospel och svart amerikansk gospel. Så fort det är kristen musik i svensk tv så vandrar kameran över ansikten som alla gör allt för att se så lyckliga ut som möjligt. De har ju mött Jesus. Alltså måste de vara starka. Svart amerikansk gospel handlar tvärtom om att visa sin sårbarhet, sitt tvivel och sina svagheter. Musiken blir ett rop på hjälp. ”Jag klarar inte av det här längre”. Och sångarna har många stunder närmare till tårar än till leenden. Det är musik för uppfuckade och dysfunktionella. Konst som inte försöker idealisera verkligheten utan visar den precis så komplex som den är”.

Jan Gradvall, i första numret av Magasinet Existera. Jag undrar förstås varför den amerikanska gospeln, måste färgbenämnas och inte den svenska. Det vita är alltså det normala? Som sagt en kan lätt bli trött på svensk kristen musik och på religion som bara tillåter vissa typer av känslor. Tacka vet jag religion och kulturella uttryck som tillåter hela människan att ta plats, med alla sina sidor.

Kärleks-/vänskapsrelationer

Jag har precis stoppat in en länk till Dr Andie, förespråkare för relationsanarki. Jag är själv rätt monogam av mig, men tycker att det finns otroligt mycket bra grejer inom relationsanarkin, för att skapa mer jämställda relationer, vilket ju är värdefullt och verkligen behövs. Helt klart värt att läsa!

Jag tycker att den här skillnaden mellan vänskaps- och kärleksrelationer är både intressant och problematisk. Varför gör vi en så stor skillnad mellan dessa? Vad får det för konsekvenser? Kärleksrelationer tycks vara mycket svårare att få jämställda, parterna drabbas av svartsjuka och kontrollbehov och det finns flera problem som inte drabbar vänskapsrelationer på samma sätt. Behöver det vara så? Hur kan dessa problem undvikas