”Inga annonser är politiskt oskyldiga i den meningen att de uteslutande avser att locka till köp av en viss vara, de lockar oss samtidigt att se ett värde i sådana företeelser som materiell status, lyxföremål, nyheter, mode, konkurrens och amerikanska termer; de lockar oss att stundligen  tänka på varor och ting; de lockar oss at förbinda skönhet, fräschör, kärlek, familjelycka, anseende, trevnad och popularitet med ting som kan köpas för pengar. Den kommersiella vanan att betrakta allt flera livsområden (fritiden, idrotten, familjelivet, kulturlivet) i termer av varor, utbud, PR och konsumtion bidrar också reklamen till att befästa, inte minst genom sin kvantitet och allestädesnärvaro.”

G.P. 

Kaxig reklamtext

juli 11, 2007

Vi vänder oss till de galna. De missanpassade. Rebellerna. Bråkmakarna. De som ser saker och ting annorlunda. De tycker inte om regler. Och de har ingen respekt för status quo. Man kan prisa dem, citera dem, misstro dem, förhärliga eller fördöma dem. Men det enda man inte kan göra är att ignorera dem. För de förändrar saker och ting. De uppfinner. De läker. De utforskar. De skapar. De inspirerar. De får människosläktet att gå framåt.

Från Apples ”Think Different”-kampanj

Jo, jag skrev ju lite om mina våndor inför det här med bloggandets ytlighet och uppmärksamhetssökande tidigare. idag kom ett så uppenbart exempel, så det var nästan skrattretande. Att prata om att jag fick vatten på min kvarn räcker inte. Jag fick en väldigt tydlig offentlig demonstration, på det jag inte ville skapa själv, ett rent utav överpedagogiskt skräckexempel, på vad dels tidningar sysslar med, och vad bloggandet ska gå ut på. Det var mittuppslaget, plus framsida och löpsedel, till den antijournalistiska blaska som kanske mer än någon annan skräpar ner vår miljö, både den fysiska och mentala, i Sverige: metro.

Dessa rubriker illustrerar vad de anser att bloggandet går ut på:

”Börja blogga – tjäna pengar!

”Tjäna pengar!

”Bli känd”

Några kommentarer; för det första, det en bloggare som hjälper metro på detta sätt tjänar är 3 öre per sidvisning. För att få några pengar alls, måste ens sida få minst 5000 sidvisningar per månad. Får den bara 4999 så får bloggaren ingenting. Det bloggaren får av metro för att göra denna reklam, är alltså 150 kr i månaden + 3 öre för varje sidvisning! Här snackar vi slavlöner (med tanke på att det borde gå åt rätt minst tio timmars bloggande för detta)!

Förutom förnedringen att, bli sammankopplad, med metro, en tidning som inte direkt står för hög kvalité (ledsen Stenbeck & co, att ni blir det dåliga exemplet här, jag vet Stockholm City, .se m fl, är samma skräp) , och att bli reklampelare för denna, förutom att krypa som hundar och slavarbeta med den orealistiska målsättningen att bli rik på detta, så går det alltså ut på att bli känd. Inte på att bli känd för sina goda handlingar, sitt gott utförda arbete, sin fina karaktär, utan kort och gott att bli känd. Välkommen till idioternas förlovade land!

Duktiga bloggare [dvs de som drar mycket läsare, och därför kan vara intressanta att ha med för annonsörernas skull] vill de ge ”en chans att publiceras i Sveriges största tidning”. Det är förundrande att tidningarna fortfarande efter alla dessa år, skryter med kvantiteten, som om den hade något som helst med kvaliteten att göra. Människor accepterar detta, människor går på det, det får mig osökt att tänka på Jesu underbart provocerande formulering ”detta fördärvade släkte”. Som den kloka Alice Bah-Kunke mycket träffsäkert beskrev svenskarnas största problem rörande sjyst handel förra våren, på ett seminarium jag bevistade, så är vi svenskar ett godtroget folk.

Som av en olycklig slump lyckades jag hitta detta stycke i artikeln (visserligen har jag skadeglatt kapat bort sammanhanget, men det blir så träffsäkert för vad metro står för utan, så jag är bara tvungen att ta med denna mening): ”Vi har designat Metrobloggen så att användaren aldrig ska behöva stanna upp och tänka…”

Det finns dataexperter som utmanas av många frivilliga datahackers, försäljare som försöker få konsumenter att köpa deras varor, möts av represententanter för konsumetorganisationer. Retorikerna och reklamskaparna borde likaså även de mötas av kritikernas motstånd!  Vem tar på sig detta uppdrag?

”Filosofin lär oss att vara osäkra inför fenomen, som förefaller oss självklara. Men propagandan lär oss å andra sidan att som självklara betrakta saker, vilka det skulle vara skäl att tvivla på.” A.H.

Länge leve filosoferandet!

”…den undermänskliga brist på förnuft, till vilken demagogen vädjar, den moraliska imbecillitet, han förlitar sig på, när han driver sina offer till handling, är typiska inte för män och kvinnor som individer utan för män och kvinnor i massor. Brist på förnuft och moralisk idioti är inte typiska mänskliga attribut; de är symptom på hjordförgiftning. ” Huxley i högform

Den drivkraft, som orsakat de väldigaste revolutionerna på denna jord, har aldrig bestått i att en vetenskaplig undervisning lyckats påverka massorna, utan har inneburit att en hängivenhet inspirerat dem och att ofta en sorts hysteri tvingat dem till handling.

 …blott genom ständig upprepning kan man till sist lyckas pränta in en idé i en massas minne.

På dagen uppreser sig människans viljestyrka energiskt mot varje försök att bli påtvingad en annan persons vilja eller åsikt. Men på kvällarna faller människor lättare till föga för en starkare viljas dominerande kraft.

Dessa tre citat kommer från en mästare inom området. Kanske den störste, och en av de absolut skickligaste,  av alla manipulatörer i modern tid, som verkligen vet hur det går till, att påverka människor. Han lyckades inspirera massorna, och inte bara tvinga dem till handling, utan även att få dem att begå ofattbara illdåd, som inte borde vara möjliga för människor att genomföra.

Dessa citat känns för mig som ett tydligt bevis på att en måste lyssna på vad en person säger, och inte bara utgå ifrån vem som säger det. Bara för att personen är en idiot, eller en ”ond” människa, så behöver inte allt denne säger vara oklokt, utan ibland kan det vara värt att lyssna på och, tro det eller ej, rentav genialiskt.

Ska vi lyssna på även sådana som Adolf Hitler, som låg bakom dessa citat? Jag tänker att vi alltid ska ha ett kritiskt förhållningssätt då vi läser en text eller lyssnar på någon, kanske speciellt då vi lyssnar på någon, då vi är mer påverkbara då vi möter en människa live än då vi läser, och kan vara lite mer distanserade.  När vi lyssnar på en skum person är det förstås viktigt att vara ännu mer observant på vad som sägs, och på att tänka självständigt. Det är alltid viktigt att fundera på om personen vet vad den pratar om, om den har kunskaper inom just detta ämne, och vad för konsekvenser, det den säger får.  

Jag tror i detta fall att Adolf kan ha rätt i att upprepning är ett sätt att printa in idéer hos folk, hängivenhet och hysteri kan få oss att handla och att tröttheten på kvällen ökar graden av suggestibilitet. Det är för övrigt flera faktorer på kvällarna som gör oss mer påverkbara, som alkohol, att vi ”släpper loss” då och inte vill använda våra hjärnor då längre, efter en hård dags arbete (för de som nu är lyckligt lottade att ha ett arbete av någon sort)… Så det kan vara klokt att vara medveten om dessa faktorer, om vi inte vill bli påverkade mer än nödvändigt, av personer som utövar ett inflytande som vi inte gillar.

Aldous Huxley: ”Om en nation räknar med att kunna vara okunnig och fri, räknar den med någonting, som aldrig funnits och aldrig kan finnas…”

Golondrian: Folkbildningen kan inte övervärderas. Att kalla våra västerländska samhällen för fria, om vi lever i total sinnesslöhet och ignorans är verkligen ett missbruk av detta ord. Vad är vi då fria till och från egentligen?
A.H. (Läskigt Mr Huxley har samma initialer som en tysk dnubbe som han diskuterar en del i Framtidens värld, där dessa citat kommer ifrån): ”De [tidiga förespråkarna av läskunnighet] förutsåg inte vad som i själva verket inträffade, framför allt i våra västliga kapitalistiska demokratier – skapandet av en jättelik kommunikationsindustri, sysselsatt huvudsakligen inte med vad som är sant eller falskt utan med det overkliga, det mer eller mindre absolut oviktiga.”

G :Vi lever i en tid med stor rädsla för allvar, som Roy Anderssons underbara boktitel påminner oss om. Vi tillåter oss själva att matas av skräp, mental förorening. Det närmaste något med intellektuellt innehåll vi kommer är att ironisera över kunskaper eller att köra någon chic-version av något som annars kunde ha en omskakande potential. Alla försök att ställa kritiska frågor, kan bemötas som om det vore en konspiratorisk rättshaverist som uttalade dessa, det enda säkra sättet att slippa undan detta är väl att först skaffa sig en fin position som professor eller något, men har professorer verkligen ett intresse av detta? (mina fördomar kanske, men att ifrågasätta ett system som en själv tjänar på,kräver en viss portion mod…)

A.H. : I ”Du sköna nya värld” utnyttjar man avsiktligt idelig förströelse av det mest fascinerande slag… – som instrument för att hindra folk att ägna sig åt de sociala och politiska realiteterna. Religionens värld är inte densamma som underhållningens, men de båda liknar varandra genom att i hög grad vara ”icke av denna världen”. Båda innebär förströelse.

G. : Behöver vi denna förströelse? Vad försöker vi undvika genom att fylla vår tid med underhållning? Är Huxley för hård mot religionen här? Hur kan vi undvika att religion bara blir förstörelse, ett sätt att fly från livets allvar och verklighet?

Har sett ett annat klassiskt företag, komma med en alleles förträffligt ointelligent reklam. På jobbet idag såg jag deras finaste flaska: Yes- original, den ursprungliga, oförfalskade, okopierade, oförändrade…Ja, om en bara läste så långt, kunde en ju drömma vidare om ordet originals vackra betydelser, som tex Madame Yevondes uttryck ”Be original or die”, men så fint var det inte. På flaskan hade de varit ofina nog att sätta en lapp där det stod nåt i stil med ”Ny och nu ännu effektivare mot fett”.

De verkar alltså veta att deras original inte håller, och vill försäkra sig, genom att försöka vara både original och kopia samtidigt, ett dåligt försök att vara framsynta bakåtsträvare, för att travestera den läsvärde musikern Ladislaus Horatius.

Nej, Yes håller inte vad det lovar, som för övrigt även testföretaget Consumercontent kommit fram till. De låter för övrigt som en konkurrent till konsumentverketsom försöker låta seriös , lite märkligt att de inte ens tycks ha en egen hemsida…