Utrota fattigdomen!

Peter Singer utmanar igen! Han är en av få jag kan komma på som verkar sträva efter att leva upp till Thoreaus begrepp filosof (i motsats till professor i filosofi), alltså en person som inte bara driver sina tankar i en abstrakt värld, utan som lever sin filosofi i undersökande levande praxis.

Nu är han inne på det självklara att vi har en skyldighet att göra något för att utrota fattigdomen, och varje gång vi spenderar pengar på annat så gör vi ett val som får konsekvenser och som han är inne på är moraliskt fel, om jag förstår recensionerna på boken rätt.

Singer är konsekvent och lever det han tror på. Jag har svårt för sånt, men älskar det samtidigt. Jag är likadan själv och blir nästan lite stolt över att jag har vissa likheter med en vegoguru som honom.

Anonyma fundamentalister

Förra helgen gjorde jag något av det största jag gjort på länge. Jag gick till den kyrka, som en gång i tiden fick mig att tänka att jag var tvungen att hålla mig borta. Den kyrka som jag älskat i många år, men som jag till slut inte stod ut med i sin inskränkta version av något slags kristendom. Den som innehöll så många fantastiska individer, men som fick mig att se ett sånt system som stängde in människor, så jag kände mig tvungen att dra mig ur.

Jag har inte kunnat undvika att se dem som fundamentalister, även om jag själv har varit och till viss del alltid kommer att vara anknyten till dem. När jag pratar om fundamentalister pratar jag om mig själv. Precis som anonyma alkoholister är alkoholister även om de inte dricker alls längre, är jag en fundamentalist i märg och ben, även om jag inte är praktiserande längre. Var finns anonyma fundamentalister?

Jag gick dit förra veckan för att jag tänkte att nu har jag tagit avstånd från fundamentalism, jag är inte fastlåst i denna position längre och jag vill närma mig dessa människor. Fundamentalister ska inte isoleras, fundamentalismen blir mindre skadlig om fundamentalisterna har kontakt med andra som har andra uppfattningar och som samtidigt kan möta dem med respekt. Inte bara svenskar är människor utan även fundamentalister. Frågan slog mig, kan jag älska även de jag betraktar som fundamentalister?

Jag blev glad att se att jag kunde vara i denna kontext nästan en hel dag utan att gå sönder. Det var ganska enkelspårigt, men jag kunde ändå vara mig själv och även uttrycka vissa milda nyanser. Förstås blev jag vänligt bemött. Fundamentalisterna är ett vänligt och välkomnande släkte (då en ligger lågt och är ny).

Stoppa människohandeln!

21 mars är det en ekumenisk demonstration med tillhörande seminarium för att stoppa människohandeln, vid medborgarplatsen i Stockholm. Inte en dag för tidigt. Det glädjer mig att flera religiösa aktörer inser att även de kan ta ett ansvar i samhället.

Det är en skam att människohandeln finns och frodas. Det innebär att det finns efterfrågan på att köpa slavar, både barn och kvinnor (och säkert en mindre del män med), som används på alla möjliga grymma och omänskliga vis. Denna efterfrågan måste minskas och för att göra det måste vi visa att detta är oacceptabelt.

För att förändra i längden måste förstås människosynen transformeras och alla bli sedda som fullvärdiga individer som ska behandlas med respekt oavsett ålder, kön, sexuell läggning osv.

Ett sätt att förhindra att människor känner sig tvingade att prostituera sig är att minska fattigdomen i världen. Så länge den finns kan vi inte låtsas som ingenting och leva som om allt är bra.

Religionsdialog även med fundamentalister?

Det togs upp en mycket tänkvärd synpunkt på Seglora smedja i söndags, att även ”icketroende” borde få vara med i denna religionsdialog som så många pratar fint om och som i Fisksätra även praktiseras, så att inte det blir ”vi” som tror mot ”dem” som inte tror.

Jag instämmer i att religionsdialogen eller dialogen om det som är viktigt i vår mänskliga existens borde innefatta inte bara de som håller på någon av de så kallade världsreligionerna, utan även de som känner sig hemma i mindre religioner som inte har fått denna status, privatreligiösa, ”new ageare”, agnostiker och ateister. Om inte alla som vill får ta del i dialogen blir den knappast inkluderande.

Min erfarenhet är dock att det varken är ateister eller new ageare som i religionsdialogssammanhang brukar framställas som det stora hotet. Det finns många som söker dialog inom och utanför de flesta traditioner, som känner mer samhörighet med varandra över gränserna än med de inom samma traditione som betraktas som fundamentalister och som föreställs som dialogmotståndare. Dessa ses på som näst intill hopplösa fall, som inte förtjänar mycket mer än förakt. Det är de som blir utnämnda till den stora fienden mot all andlig upplysning.

Här har vi som betraktar oss som dialogens progressiva fanbärare, en enorm utmaning att inte benämna andra och stämpla dem som förändringsovilliga, fastlåsta fundamentalister eller fanatiker, utan att ge dem den mänskliga värdigheten och ansvaret att få föra sin egen talan och faktiskt få välja att också de få närma sig andra i dialog, som jämlika och fullvärdiga människor.

Det är så lätt att snabbt avfärda de som är annorlunda och har en tydlig och kanske klumpigt formulerad, och kanske inte alltid så genomtänkt tro, som fundamentalister, så att en sedan egentligen aldrig behöver lyssna på vad de säger. När en väl har gjort detta är det minst lika lätt att klumpa ihop andra som dessa umgås med som likadana, som enkelspåriga, halvmaskinella människor som har lämnat den fria viljan bakom sig för en trygg framtidsfärd på den rätta vägen.

Hur kan vi möta människor som fullvärdiga individer utan att frestas att nedvärdera dem till förutsägbara fundamentalister? Ger vi folk en chans att förändras och senare göra andra val? Tillåter vi ”fundamentalisten” att utvecklas till en ny person, en fritänkare, eller är det bara vi som har detta privilegium att få förändras?

Kan vi som ofta ser oss som företrädare för ”kärlekens religion” älska även de som i våra ögon verkar vara fundamentalister? Bryr vi oss om att se och lyssna på den som gång har fått oss att se en fundamentalist?

Fundamentalism är ett enormt problem, men därför är det viktigt att vi inte utifrån låser in våra medmänniskor i ett sådant handlingsmönster och i en sådan position. Det är individens ansvar vad den gör med sitt liv och det är denna som måste våga förändras, men låt oss för all del inte försvåra detta val.

De viktigaste språken

Vilka språk är det viktigast att lära sig? De som flest använder, för att kunna prata med så många som möjligt? De med mest intressant litteratur inom de områden som jag är intresserad av? De officiella språken i Sverige, Norden, EU eller FN? Eller mindre språk som används i min närhet eller för all del små språk från någon kontext där jag inte är direkt delaktig?

Arabiskan ska vara det tredje mest talade språket i Sverige nu så om en ska tänka enligt principen att lära sig det flest kan i min närhet så är det svenska, egnelska och arabiska jag borde satsa på. 

Om jag vill kunna prata med alla i Sverige så borde jag lära mig minoritetsspråken här, och det vore förstås sympatiskt om vi i Sverige visar våra minoritetsgrupper ömsesidig respektt genom att vi lär oss deras språk precis som de förväntas lära sig svenska.

Ur kulturhistorisk och mångaldssynvinkel är det definitivt viktigt att lära sig små språk, som riskerar att dö ut. Kanske borde jag satsa på sådana som jag kan ha någon slags koppling till, t ex de nordiska språken, eller kymriska.

Det skulle kanske också vara meningsfullt att lära sig språk i fredsförebyggande syfte, t ex arabiska i vår tid då media gärna skapar skillnader mellan en engelskspråkig och en arabiskstalande värld.

Vad beror trafficking på?

Etnografiska muséet har just nu en utställning om trafficking. Efter att ha sett denna så blir det rätt uppenbart att detta inte bara är ett fenomen som rör östeuropa eller Thailand utan det finns överallt, även här.

Vad beror det på? Ja förstås så finns det ju faktorer som gör att folk dras in i det som fattigdom och drömmar om ett bättre liv. Det bygger också på att det finns människor som utnyttjar detta och skrupulöst vill tjäna pengar på dessa individer. Detta skulle dock bara finnas till om någon köpte det.

Inga kvinnor eller barn skulle behöva sälja sina kroppar till äckliga män och bli våldtagna  rutinmässigt om inga män köpte dessa tjänster. Det som måste till är alltså att män slutar med detta. Dags för gubbar att ta lite ansvar med andra ord för sina handlingar.

Med detta inte sagt att alla vuxna prostituerade är det ofrivilligt. Men andelen som väljer detta för att de tycker bedömer jag vara rätt liten. Att våldta barn mot betalning är under alla omständigheter fel och illegalt.

Hur kan vi stoppa fattigdomen?

Jag såg Mammut av Lukas Moodysson i helgen och får erkänna att han lyckades med att väcka mig på nytt. Världen är otroligt orättvis och vi har ännu inte blivit av med fattigdomen. Den fattigdom som gör att vissa människor känner sig tvungna att sälja sina kroppar för de ser inga andra alternativ för att kunna gå ihop mat för dagen för att överleva. Den fattigdom som gör att mödrar måste lämna iväg sina barn och som gör att barn måste tillbringa sina dagar på soptippar för att inte svälta ihjäl?

Hur blir vi av med fattigdomen? Vad i all sin dar kan vi och jag personligen göra för att ändra på saker och ting? Vad kan jag göra förutom att rösta på sjyst politik, köpa fair trade och ekologiskt, ge bort eller investera mina överblivna pengar i goda  ändamål, gå med i organisationer som jobbar mot exploateringen av kvinnor, barn, djur, natur osv, spara i räntefri bank, åka kollektivt, prata om problemen med mina vänner… Några idéer?

Medlemskapsfixering = konsumistisk hållning

Kyrkor, partier, NGOer och andra ideologiska sammanslutningar vill ha medlemmar. Även de som har ett program och budskap som är kritiskt mot tänkandet att allt blir bra och löser sig bara vi får mer av allt. Dessa vill ha medlemmar för medlemmar ger storlek, pengar, inflytande och makt. Om det kommer många nya medlemmar blir framgången tydlig.

Detta är i stort en ganska konsumistisk hållning. Bara vi får mera just nu så blir vi nöjda. Det tillfredsställer våra omedelbara begär. Men förändrar det något på riktigt? Några djupgående strukturer eller kan det få oss att komma djupare in i de existentiella mysterierna? Gör det oss till helare människor?

På liknande sätt som att konsumtionen gör det vi konsumerar till något som till synes fyller de behov vi har och som vi vägrar att ta på allvar, blir jakten efter nya medlemmar något som får ersätta de behov och angelägna uppgiffter som dessa rörelser egentligen kom till för att ägna sig åt.

Medlemsskapsfokus bidrar till ett bibehållande av status quo, till att ingenting avgörande händer, till att vi fortsätter som om allt vore bra. Det blir ett ägnande åt små fjäskande petitesser för att fånga människor i stället för att våga ägna sig åt det som är viktigt och väsentligt.

Kanske dags att söka efter en mer profetisk roll? Kanske dags att söka efter att vara den som säger det som behöver sägas, att vara en som inte bara har ögon utan även ser, att vara en som gör skitjobbet, trots att det inte ger några belöningar eller någon status?

Myndiggöra troende

Vi är vana vid att låta oss representeras av andra, kungen, politikerna, kyrkan och andra representanter för de kulturella sammanhang vi ingår i. Vi är också vana vid att tala för andra, för de hemlösa, papperslösa, invandrare, barn m fl grupper som vi gärna framställer som homogena. Som om någon kunde tala för oss eller vi kunde tala för någon annan.

Jag ser fram emot när insikten sprider sig att ingen kan föra någon annan människas talan. Vi måste lära oss att tala själva och att veta vad vi själva tänker, står för och vill få uttryckt. Det är också på tiden att vi lär oss att lyssna på vad andra människor säger, i stället för att göra det lätt för oss genom att lägga orden i deras mun.

Kanske blir tillvaron inte lika enkel då, men först då börjar vi närma oss att se den som den är. Det kan kanske förvirra oss och få oss att känna oss handlingsförlamade men först då kan mänskliga möten uppstå.

Vi måste myndiggöra inte bara vuxna, utan även barn. Inte bara friska utan även sjuka. Inte bara  medialt tränade politiker utan även medborgare.

Även i kyrkan är det på tiden att människor börjar behandlas som tänkande, egna individer, i stället för omyndiga, själar som behöver ledas in på den rätta vägen.

Är livet en gåva eller ett projekt?

Är livet något vi åstadkommer? Något vi skapar? En prestation? Eller är det något vi får som en gåva? Ifrån vem i så fall? Har vi då inget att vara stolta över eller inget ansvar över våra liv?

På sätt och vis är det en gåva. Det är något vi drabbas av oavsett om vi vill eller inte. Vi har ingen merit i att vi blev till och inte heller något eget ansvar för detta. Om det sen är föräldrarnas ansvar och merit att vi kom till eller Guds känns som att det går vilket som. Livet är något vi har, något som vi måste förhålla oss till och göra till vårt eget.

Om vi inte gör det är frågan om vårt tillstånd verkligen kan kallas liv. Är en kropp med fungerande biologiska funktioner ett liv? Eller är livet någonting annat? Sysslar medicinen med liv, eller vad sysslar den med egentligen? För att livet skall bli mer än bara biologi, krävs det något mer, men vad är detta något? Mening?

Att fråga vad meningen med livet är, känns som en omöjlig fråga att svara på, mer än möjligen min egen personliga mening med mitt eget liv just i denna stund, men det känns som att livet måste innehålla någon mening, något innehåll, någon substans för att vara ett liv och inte bara funktioner. Detta är nog något som vi måste skapa, gestalta, något som kräver aktivitet och engagemang. Inte helt lätt alla gånger.

Men betyder det att det inte är någon mening att ha kvar det biologiska livet om det inte känns meningsfullt just nu? Om en ser i ett längre perspektiv så är det fullt möjligt att göra sitt liv meningsfullt, så det är definitivt värt att ha det kvar. Fast i väldigt jobbiga situationer i livet, då alla illusioner har krossats och all energi är borta kan det vara svårt att ta fram meningen själv. Vi orkar helt enkelt inte.

Då blir medmänniskornas betydelse tydlig. De som bryr sig och kan ge tid, uppmärksamhet och värme, även då vi inte har något att ge tillbaks. De behöver inte göra något storverk, men kan vara där och hjälpa en att komma igenom dessa perioder och ge en livskraft tillbaka.

Guld åt dessa medmänniskor! Ännu mer åt de svaga människor i livets utkanter, som är i situationer då livet hänger på en tråd, och åt dem som söker vägar tillbaka till en uthärdlig tillvaro.

Vi har skäl att vara stolta över att vi finns till och orkar möta livet! Vi är ansvariga för de delar av livet vi kan påverka, men inte mer.