Tvärkulturella samtal

Hittade några bra poänger i Svein Gjerdåkers senaste leiar i DAG OG TID 6/3. Hans frågeställning var: ”Korleis få till ein konstruktiv debatt om integrering og innvandring?” men borde kunna appliceras på tvärkulturella samtal även då det gäller t ex religion.

• ”Gjenfortel argumenta til motstandaren på ein slik måte at han kjenner seg att i dei.”
• ”Religionskritikk har ingenting med rasisme å gjera. Ver òg generelt varsam med rasismeskuldingar.”
• ”Ikkje generaliser og ikkje lag stereotypiar om ulike innvandrargrupper. Hugs at det òg dreiar seg om einskildindivid. Sjå alltid einskildmenneska bak argumenta.”

Vad kan göras för att minska ”nazisthotet”?

”Det enda som kan göras mot fascisthotet [och kanske rasist/nazisthotet] är att begränsa riskerna, och det enda sättet att begränsa riskerna är att stärka den demokratiska beredskapen. Hur stärker man den demokratiska beredskapen? Sannerligen inte genom att prisa och lova de demokratiska institutionerna och kalla hela landet ”en demokrati” som samhällslärarna gör. Då söver man ju ner folket med lyckodrömmen om att de demokratiska institutionerna är starka, att regeringen har allt i sin hand och att det klarar sig utan andras bistånd…man måste varna för det falska demokratiförsvaret, och man måste varna så att folk begriper att redan den politiska likgiltigheten är farlig.”

Här beskriver Palm hur vi inte kan göra för att stärka denna demokratiska beredskap, men han svarar inte riktigt på hur den byggs upp (i boken som detta citat och de tidigare Palm-citaten kommer ifrån, försöker han med det, men lyckas väldigt dåligt anser jag, så jag skippar hans fortsättning här). Det är väl det som vi måste ta reda på, hur någon som helst verklig demokrati, och då inte bara någon formell skendemokrati, ska formas, så att inte dessa extrema rörelser förlorar sin näring. Något mer åt det direktdemokratiska hållet, där folkets vilja verkligen avgör.

Ett problem som måste lösas då är ju att vi måste lära oss att ta ansvar för vad vi vill göra, hur vi vill ha det och att vi måste lära oss att känna efter vad vi vill och inte bara det utan även ta fram ett mod att våga göra det vi egentligen tror på, i stället för att bara passivt överlåta allt på experterna. Hur lär vi oss detta? Detta är en utmaning för skolan!

Botemedlet mot indoktrinering

”…i varje samhälle har de styrande en benägenhet att betrakta den egna indoktrineringen som blott och bart undervisning, ibland rentav som opartisk eller ”objektiv” undervisning, medan indoktrinering i betydelsen propaganda bara sägs förekomma i andra länder. ”

”Det finns som sagt inga samhällen som saknar indoktrinering, men för att kunna tänka och tycka någorlunda självständigt måste varje människa åtminstone försöka bli medveten om den indoktrinering hon ständigt utsätts för, annars kan hon inte ta ställning. Det bästa botemedlet mot indoktrinering är alltså kunskap om att indoktrinering förekommer – och att den ofta är särskilt effektiv när den dyker upp i sammanhang där ingen letar efter den…” 

”En ökning av samhörighetskänslan inom varje ideologiskt ”block” har den olägenheten med sig att också spänningen mellan blocken tenderar att öka.”  

 Citat ur Indoktrineringen i Sverige av Göran Palm

Nationaldagen

Då har politikernas stora dag, som de har velat lägga på oss uppifrån, som en högtidsdag, varit. Nationaldagen. Dagen som ska få oss att börja tycka om alla svenskar, som ska bidra till att förstärka det underbara konsensustillståndet, som ska få allt kritiskt tänkande kring den politik som förs i vårt land att smälta som smör i junisolen. Dagen som ska få oss att bli mer svenska, att börja vurma för den svenska nationalstaten, och identifiera oss med de som bor innanför dess gränser och får privilegiet att vara medborgare här.

Nationalism, handlar om att skapa en identifikation som en grupp, en kollektiv identitet, ett ”vi”, som står i skarp kontrast mot ”dem” därutanför. Det kan tyckas oskyldigt då det handlar om sport att bli som besatta av sitt land och sina landskvinnor och landsmän, och att alltid tycka att det dessa gör är bättre än det alla andra idrottare gör. Jag ser det dock som ganska osmakligt att sätta all denna vikt vid det som är vårt bara för att idrottarna råkar ha samma medborgarskap, även om vi egentligen inte har något med deras prestationer att göra. Att sitta och dega i soffan och känna sig som en stolt svensk, då någon annan gör något imponerande är kort sagt rätt löjeväckande.

Idrottare görs till hjältar, men vad gör de egentligen för världens goda (och vad gott gör publiken?) ? Finns det inga större hjältar att fira, några som verkligen gör något för att förändra världen till det bättre? Eller hör de hemma i sagornas förflutna?

Hur som helst, vem tjänar på att vi svenskar blir mer nationalistiska? Vem tjänar på att vi älskar nationen, staten, det ”svenska” folket? Vilka kommer att förlora på detta?

Jag skulle gärna se att vi kunde tänka lite större än till bara våra egna gränser, att vi skulle kunna bry oss om även de utanför Sverige, och de som är här men inte har fått asyl, uppehållstillstånd och medborgarskap. Att vi kunde börja bry oss om andra, sätta sig in i deras situation, börja ta ansvar för inte bara vår egen lilla skyddade värld utan även för hela vår planet. Att fastna i nationaldagsyra, bäddar kanske inte för att se så särskilt långt bortanför vår egen lilla horisont…

Länge leve de nationslösa, de papperslösa, flyktingarna, internationalisterna och globala medborgare som inte vill låta sig begränsas till att identifiera sig med en nation!

Överlyckliga kristna

”Titta på skillnaderna mellan svensk gospel och svart amerikansk gospel. Så fort det är kristen musik i svensk tv så vandrar kameran över ansikten som alla gör allt för att se så lyckliga ut som möjligt. De har ju mött Jesus. Alltså måste de vara starka. Svart amerikansk gospel handlar tvärtom om att visa sin sårbarhet, sitt tvivel och sina svagheter. Musiken blir ett rop på hjälp. ”Jag klarar inte av det här längre”. Och sångarna har många stunder närmare till tårar än till leenden. Det är musik för uppfuckade och dysfunktionella. Konst som inte försöker idealisera verkligheten utan visar den precis så komplex som den är”.

Jan Gradvall, i första numret av Magasinet Existera. Jag undrar förstås varför den amerikanska gospeln, måste färgbenämnas och inte den svenska. Det vita är alltså det normala? Som sagt en kan lätt bli trött på svensk kristen musik och på religion som bara tillåter vissa typer av känslor. Tacka vet jag religion och kulturella uttryck som tillåter hela människan att ta plats, med alla sina sidor.

Artism

”Makt ger inte rätt. Vi har inte rätt att misshandla våra barn bara för att vi har makt att göra det. Varför skulle vi då ha rätt att misshandla djur bara för att vi har makt att göra det? Av vilken anledning tar vi oss egentligen rätten att behandla djur sämre än människor? För att vi är intelligentare än djuren?

Alla av oss är inte det. Det finns gravt förståndshandikappade människor som är mindre intelligenta än vad till exempel en apa är. Och lika lite som gravt förståndshandikappade människor ska användas i plågsamma medicinska försök, lika lite ska apor användas.

Om man hänvisar till biologiska skillnader förs tankarna osökt till rasbiologi. Rasism. Enda skillnaden mellan att diskriminera vissa människor på grund av deras biologi och att diskriminera djur på grund av deras biologi är att i det första fallet handlar det om ras, i det andra om art.

Ras och art är våra egna klassificeringar. Uppenbarligen har vi valt att klassificera jordklotets individer på det sätt som gynnar oss mest. Men då är vi ju inte bättre än rasister.”

Denna klockrena argumentation är det Ludvig Lindström som har formulerat, ur följande artikel:

http://www.stockholmsfria.nu/artikel/19156

Väljarbarometer

Jag läste i en tidning på nätet Novus opinions senaste väljarbarometer, från mars alltså. Dessa undersökningar måste alltid tas med en nypa salt, säger jag som har erfarenhet av branschen, med dess svårigheter. Det intressanta var att då jag kollade på Novus opinions egen sida så var den senaste undersökningen från februari.

Hur som helst hade KD åkt ner under 4 strecket, vilket inte känns för tidigt. Kanske berodde det på dessa TV-program (jag minns inte helt säkert, men jag tror att det var Uppdrag granskning) som visat hur de utnyttjade medias felaktiga rapportering kring misshandeln på Kungsgatan, som ledde till att en kille avled, för att göra ett utspel inför valet, om att skapa en lag som tvingade folk att ingripa. Själva tanken bakom förslaget hade i den bästa av världar varit god, men det var helt orealisiskt att göra lag av, och det visste förmodligen KD, så det var helt uppenbart ett utspel för att vinna väljare. De lyckades och alliansen vann valet (svårt att säga vad det berodde på i oach för sig), men nu tycks verkligheten ha kommit ifatt dem.

Något skrämmande var att SD hade 3,5 procent stöd i denna väljarbarometer! Har svenskarna blivit helt från vettet? Börjar det bli rumsrent med rasism? Är vi så otroligt korkade att vi går på deras simpla, nationalistiska retorik? Jag blir rädd! Varför blir det såhär? Något jag tänker kan spela roll är avståndet i tid till WWII, som gör att allt färre har varit med om dessa folkmord, under sin livstid. Fast å andra sidan finns det ju gott om folkmord som har ägt rum efteråt, tänk bara på Rwanda, varför kan vi aldrig lära oss? Varför ska vår solidaritet till våra medmänniskor stanna vid våra nationsgränser? SD är för övrigt inte bara rasistiska utan även homofobiska, tom värre än KD (som åtminstone har förstånd och slipa sina argument, de kan det här med retorik).