Panopticon

Denna övervakningsmodell som tycks lysa i ögonen på våra kära politiker, kan användas för att bevaka inte bara kriminella, utan även fattiga, fysiskt sjuka, de som har psykiska ”problem” m fl utsatta grupper. Den kan förstås mycket väl användas i undervisning med.

Bentham verkar ha varit inne på många användningsområden, där detta effektiva, ekonomiska, rationella, logiska och av känslor oberörda system kunde komma till god användning. Att övervaka folk och på så sätt göra skam och självensur till drivfaktorer i samhället, fungerar i teorin bra, förutsatt att det är det samhället vi vill ha.

En viktig del av det är att individer hålls isolerade från varandra, att den sociala kontakten bryts.

Det är ett transparent system, fast åt bara ena hållet. Det är bara övervakaren, den med makten som kan se allt, den som övervakas får inte ta del av denna transparens.

Jag ser fram emot då transparens ska bli något som gäller åt alla håll, då det inte bara är de som redan har problemformuleringsperspektivet med den politiska, medicinska, juridiska, mediala och ekonomiska makten, som får full koll på dem de definierar.

Rent behovsmässigt, åtminstone om jämlikhet och demokrati är några slags ideal, så är det förstås de med makten som behöver övervakas och deras position som måste problematiseras och avnaturaliseras.

Hur släta över klassmotsättningarna?

Som ni kanske märker har det blivit mycket Göran Palm nu ett tag, och mina ämnesval tycks aldrig variera sig. Det blir så, jag snöar in på något ämne, kanske läser en bok och i en bok så finns det ju ofta flera grejer som bara måste lyftas fram, om en inte ska glömma allt ihop och om jag ska lära mig något alls. Palms bok var på många sätt både föråldrad och kanske inte alltid helt nyanserad, men bitvis lyste den upp med guldkorn, eller några riktigt vassa hugg i ryggen på de besuttna.

Här kommer mera:

”…det bästa sättet att släta över klassmotsättningarna tycks vara att privatisera och individualisera medborgarna, att locka dem med personlig fördel och karriär så att de glömmer sin klass, att locka dem med kärlek och familjelycka så att de glömmer solidariteten, att passivisera dem med privatkonsumtion så att de glömmer kampen.” 

Hela kapitlet  ”Den fria debattens ghetton” är alldeles underbart, där han lyfter fram skillnaderna mellan debattartiklar och insändare, hur folk med titlar tas på allvar medan de utan nonchaleras och han visar även hur det är okej att säga radikala saker i smala forum, utan stor publik, men att denna frihet är rätt begränsad till just dessa smala forum, som i praktiken förändrar väldigt lite (känner jag mig träffad eller…).

”Den kommersiella indoktrineringens kanske heligaste princip”

”…affärer har ingenting med politik att göra.” G.P. 

Arbetarklass, underklass eller socialgruppIII?

”När ordet ”klass” glider åt sidan är det lätt hänt att också motsättningarna i samhället glider åt sidan, att de ter sig mindre verkliga och svåra än de är, i synnerhet om man hittar en mer idyllisk ersättningsterm, och politiker och opinionsbildare utnyttjar med iver ”socialgruppens” idyllskapande makt. Ställer man ”underklass” mot ”överklass” eller (mera tidsenligt [detta skrevs 1968]) löntagarklass mot den härskande klassen ter sig språket laddat av konflikt och orättvisa, ty detta språk är rikt på väpnade minnen. Men ställer man ”sogialgrupp III” mot ”socialgrupp I” försvinner det mesta av laddningen, ty detta skenbart avpolitiserade språk har bara folkhemska minnen, och något intryck av konflikt eller av grundläggande motsättningar infinner sig inte…”

”…den kanske viktigaste formen av klassindoktrinering i Sverige skulle vara den som får oss att glömma att klasser och klassmotsättningar finns. ”

Jag är väl en av de ”skyldiga” som inte använder mig av dessa konfliktladdade termer längre, utan tycker att dagens ”byråkratiska” uppdelning av oss humanoider är mer intressant än den tidigare, som betonade konflikten mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är inte för att jag är konflikträdd, även om jag kanske har vissa såna drag (förmodligen?), men för att skillnaderna i människors möjligheter att realisera sina livsönskningar handlar om många fler begränsningar än bara just de ekonomiska. Jag tycker nog att underklass är mer träffande än arbetarklass för övrigt om en ska in på ekonomiska grejer, eftersom det är de (ofrivilligt) arbetslösa som är i underläge idag, inte de med arbete.

I tidigare nämnda bok av Göran Palm, så argumenterar han för att klasskonflikten är den stora, och att då andra konflikter och över/underordnande strukturer tas upp, t ex patriarkatet, är det negativt pga att det tar bort vårt fokus ifrån denna den ”största” av alla konflikter enligt honom (hörs det att det är en man jag pratar om eller…?). Tacka vet jag dagens intersektionella fokus, som förhoppningsvis förmår tänka bortom detta fokus på en och endast en konflikt och se att det kan finnas flera samtidigt, som alla måste tas itu med och som påverkar varandra.

Men är det som Göran säger att dessa termer är mindre konfliktfyllda? Sopar de problemen under mattan? Jag tycker nog inte att bara för att problemen breddas och beskrivs i större sammanhang, att de blir mindre, fast jag blir samtidigt glad av dagens klassagitatorer som t ex Göran Greider eller Tiina Rosenberg, som vill påminna oss, om att denna konflikt inte har försvunnit, som vi lätt inbillar oss, då vi bekvämt åker till våra jobb eller sitter och bekymmerslöst skriver på våra bloggar och communities. 

Jag tror dock att han har en poäng som fortfarande håller, då han är inne på att språket avpolitiseras, att det töms på substantiellt innehåll och lätt idylliseras och fylls av föskönande omskrivningar, och detta har knappast ändrats i särskilt hög grad sen dess, tänker jag mig.

”I ett samhälle som gör anspråk på att kallas en demokrati är det opassande att tala om klasser helt enkelt därför att man då lätt blir varse att vårt samhälles bas inte är det politiska systemet (demokrati) utan det ekonomiska systemet (kapitalism) och att klasserna är intimt förbundna med detta ekonomiska system. De demokratiska institutionerna reduceras då till en överbyggnad på denna bas, en ytterst viktig överbyggnad men som alla överbyggnader möjlig att rucka på och i värsta fall riva när basen så fordrar (konjuktursvacka, internationell kris et c).”

Har han rätt? Är det det ekonomiska systemet som styr? Varför har vi i så fall inga demokratiska val om vilket ekonomiskt system som ska finnas? Vilka alternativ förs fram? Några alls? Det här med att rucka på ”demokratin” vid internationella kriser känns ju rätt väl igen nuförtiden efter elfte september… 

Hur lyckas ta sig förbi indoktrineringspublikens misstänksamhet?

”En svårighet med all politisk [eller annan] indoktrinering, dvs. för dem som bedriver den, är att publiken ofta är motspänstig och misstänksam. Det gäller då att hitta indoktrineringsformer som publiken inte bara kan finna lustbetonade och spännande utan som de förbinder med något annat än med indoktrinering, t. ex. med avkoppling, och därför inte tar emot med politisk [ideologisk eller religiös] misstänksamhet.”

G.P.

Hur kan vi undvika fördomar?

Hur kan vi motverka felaktiga och överdrivna uppfattningar om t ex de människor som är annorlunda än oss själva? Hur kan vi undvika att våra fördomar växer? Varför bildas fördomar?

Göran Palm svarar så här:

 ” Man gör sig överdrivna föreställningar just därför att man undanhålls elementära fakta.”

Ofta så lär vi oss en massa detaljer om hur saker fungerar, men glömmer de mest grundläggande frågorna. Varför gör vi vissa saker överhuvudtaget? Varför har vi de system vi har? Vem tjänar på dessa? Vi fastnar så lätt vid när-var-och hur-frågorna, så vi glömmer de ”större”, och de som  borde vara de mer grundläggande frågorna. Så även om detta inte alltid leder till att vi fastnar i fördomar så underblåser det definitivt vårt befinnande i pseudovärldar av oväsentligheter. Frågan är hur mycket bättre det är än fördomar?

Demokrati är ett sådant uttryck där vi lätt fastnar i detaljer, som hur en viss form av parlamentarisk ”demokrati” fungerar rent praktiskt, och missa demokratins själva grundbetydelse, att det handlar om ”folkstyre”, det vill säga att folket i sig ska styra över sitt liv. Ofta så krigas det och missioneras världen över för ”demokrati” på de mest förunderliga sätt, som inte alls stämmer överens med ordet demokratis egentliga betydelse eller som Palm uttrycker det ”…medge att det är något besynnerligt och förvridet med ett demokratiskt medvetande som skyggar för ordet demokratis grundbetydelse.”

Förenklande undervisning

Det kan hävdas att man för tolvåringar måste nöja dig med en mycket summarisk information. Men bör den information som ges vara felaktig? Och är det verkligen pedagogiskt riktigt att väcka elevernas positiva intresse för en sak genom att helt förtiga sakens dåliga sidor? Jag misstänker att en sådan välvillig lögnaktighet straffar sig. Barn som känner sig lurade får man emot sig.

Göran Palm ur Indoktrineringen i Sverige

Botemedlet mot indoktrinering

”…i varje samhälle har de styrande en benägenhet att betrakta den egna indoktrineringen som blott och bart undervisning, ibland rentav som opartisk eller ”objektiv” undervisning, medan indoktrinering i betydelsen propaganda bara sägs förekomma i andra länder. ”

”Det finns som sagt inga samhällen som saknar indoktrinering, men för att kunna tänka och tycka någorlunda självständigt måste varje människa åtminstone försöka bli medveten om den indoktrinering hon ständigt utsätts för, annars kan hon inte ta ställning. Det bästa botemedlet mot indoktrinering är alltså kunskap om att indoktrinering förekommer – och att den ofta är särskilt effektiv när den dyker upp i sammanhang där ingen letar efter den…” 

”En ökning av samhörighetskänslan inom varje ideologiskt ”block” har den olägenheten med sig att också spänningen mellan blocken tenderar att öka.”  

 Citat ur Indoktrineringen i Sverige av Göran Palm

Den viktigaste intellektuella vattendelaren

”Det spelar inte så stor roll vad de säger, de självständigt tänkande människorna, och det betyder mindre om du håller med dem eller inte, men de är jordens verkliga salt. De dyker upp i skrymslen där du minst anar det, och de är resandets stora behållning. Det finns kulturlejon med egen tribun i rika länder, med huvudet fullt av böcker och stora ord på tungan [är det en sån jag håller på att försöka bli?], vilkas yttranden är alldeles förutsägbara. Och det finns människor i små omständigheter som konsekvent ställer sig vid sidan av åsikternas huvudflöde, synar det grumliga vattnet, mäter dess verkliga djup, vadar motströms och behåller sitt huvud för sig.

Den viktigaste intellektuella vattendelaren löper inte mellan bokmän och arbetkarlar – utan mellan dem som har nerver att vistas i ingemanslandet mellan olika vissheter och dem som likt Noam Chomsky, besvarar alla frågor med ”That’s all really quite simple…” ”

Ur Axess juni 2004 av Nathan Shachar

Lyckans problem

…problemet är att få folk att älska sin träldom.

Allt eftersom politisk och ekonomisk frihet minskar tenderar som kompensation den sexuella friheten att öka… Tillsammans med friheten att dagdrömma under inflytandet av narkotika och filmer och radio kommer den att bidra till att fölika hans undersåtar med den träldom, som är deras öde.

Huxley

Har Huxley rätt, är den sexuella friheten bara en pseudofrihet, som döljer andra ofriheter?