Et Dukkehjem

Kanske vore det ett tecken på någon slags normalitet att en tog helt ledigt då en hade semester och inte fick besynnerliga idéer om att vara tvungen att fylla denna tid också den med inbillat matnyttigt innehåll. Såpass normal har jag inte lyckats bli hittills. Sitter nu och ska klurar på om Ett Dukkehjem lever upp till sina rykten om att vara en av de tidigaste nordiska texterna som lyfte fram de skeva livsvillkoren vi har beroende på om vi kallas gummor eller gubbar. Finns helt klart flera skevheter i det borgerliga livet som han lyfter fram till beskådning, herr Henrik.

Utrota fattigdomen!

Peter Singer utmanar igen! Han är en av få jag kan komma på som verkar sträva efter att leva upp till Thoreaus begrepp filosof (i motsats till professor i filosofi), alltså en person som inte bara driver sina tankar i en abstrakt värld, utan som lever sin filosofi i undersökande levande praxis.

Nu är han inne på det självklara att vi har en skyldighet att göra något för att utrota fattigdomen, och varje gång vi spenderar pengar på annat så gör vi ett val som får konsekvenser och som han är inne på är moraliskt fel, om jag förstår recensionerna på boken rätt.

Singer är konsekvent och lever det han tror på. Jag har svårt för sånt, men älskar det samtidigt. Jag är likadan själv och blir nästan lite stolt över att jag har vissa likheter med en vegoguru som honom.

Tvärkulturella samtal

Hittade några bra poänger i Svein Gjerdåkers senaste leiar i DAG OG TID 6/3. Hans frågeställning var: ”Korleis få till ein konstruktiv debatt om integrering og innvandring?” men borde kunna appliceras på tvärkulturella samtal även då det gäller t ex religion.

• ”Gjenfortel argumenta til motstandaren på ein slik måte at han kjenner seg att i dei.”
• ”Religionskritikk har ingenting med rasisme å gjera. Ver òg generelt varsam med rasismeskuldingar.”
• ”Ikkje generaliser og ikkje lag stereotypiar om ulike innvandrargrupper. Hugs at det òg dreiar seg om einskildindivid. Sjå alltid einskildmenneska bak argumenta.”

Stoppa människohandeln!

21 mars är det en ekumenisk demonstration med tillhörande seminarium för att stoppa människohandeln, vid medborgarplatsen i Stockholm. Inte en dag för tidigt. Det glädjer mig att flera religiösa aktörer inser att även de kan ta ett ansvar i samhället.

Det är en skam att människohandeln finns och frodas. Det innebär att det finns efterfrågan på att köpa slavar, både barn och kvinnor (och säkert en mindre del män med), som används på alla möjliga grymma och omänskliga vis. Denna efterfrågan måste minskas och för att göra det måste vi visa att detta är oacceptabelt.

För att förändra i längden måste förstås människosynen transformeras och alla bli sedda som fullvärdiga individer som ska behandlas med respekt oavsett ålder, kön, sexuell läggning osv.

Ett sätt att förhindra att människor känner sig tvingade att prostituera sig är att minska fattigdomen i världen. Så länge den finns kan vi inte låtsas som ingenting och leva som om allt är bra.

De viktigaste språken

Vilka språk är det viktigast att lära sig? De som flest använder, för att kunna prata med så många som möjligt? De med mest intressant litteratur inom de områden som jag är intresserad av? De officiella språken i Sverige, Norden, EU eller FN? Eller mindre språk som används i min närhet eller för all del små språk från någon kontext där jag inte är direkt delaktig?

Arabiskan ska vara det tredje mest talade språket i Sverige nu så om en ska tänka enligt principen att lära sig det flest kan i min närhet så är det svenska, egnelska och arabiska jag borde satsa på. 

Om jag vill kunna prata med alla i Sverige så borde jag lära mig minoritetsspråken här, och det vore förstås sympatiskt om vi i Sverige visar våra minoritetsgrupper ömsesidig respektt genom att vi lär oss deras språk precis som de förväntas lära sig svenska.

Ur kulturhistorisk och mångaldssynvinkel är det definitivt viktigt att lära sig små språk, som riskerar att dö ut. Kanske borde jag satsa på sådana som jag kan ha någon slags koppling till, t ex de nordiska språken, eller kymriska.

Det skulle kanske också vara meningsfullt att lära sig språk i fredsförebyggande syfte, t ex arabiska i vår tid då media gärna skapar skillnader mellan en engelskspråkig och en arabiskstalande värld.

Officiella språk i Sverige, EU & FN

Sverige har inget officiellt språk ännu, även om svenska räknas som huvudspråk och i praktiken är både det samhällsbärande och kompletta språket i Sverige. Det finns fem erkända minoritetsspråk här finska, meänkieli (tornedalsfinska), romani, samiska (inte ett språk i lingvistisk mening utan flera olika varieteter som inte är ömsesidigt förståeliga) och jiddisch.

Jag återkommer om de nordiska språken, som kan vara lite olika beroende på vilken definition en använder.

EU med sina 27 länder har inte mindre än 23 olika språk, så attt lära sig alla dem lär ta ett tag.

FN har sex officiella språk: arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska.

Engelska och Franska är alltså officiella språk i både FN och EU (och jag har bestämt för mig att just dessa två språk har en extra stark position i FN, jag minns inte om de är arbetsspråk i något viktigt organ eller om det var något historiskt med just dessa två, men något var det som de visade på utställningen om FNs språk i FNs byggnader i New York i höstas).

Vad beror trafficking på?

Etnografiska muséet har just nu en utställning om trafficking. Efter att ha sett denna så blir det rätt uppenbart att detta inte bara är ett fenomen som rör östeuropa eller Thailand utan det finns överallt, även här.

Vad beror det på? Ja förstås så finns det ju faktorer som gör att folk dras in i det som fattigdom och drömmar om ett bättre liv. Det bygger också på att det finns människor som utnyttjar detta och skrupulöst vill tjäna pengar på dessa individer. Detta skulle dock bara finnas till om någon köpte det.

Inga kvinnor eller barn skulle behöva sälja sina kroppar till äckliga män och bli våldtagna  rutinmässigt om inga män köpte dessa tjänster. Det som måste till är alltså att män slutar med detta. Dags för gubbar att ta lite ansvar med andra ord för sina handlingar.

Med detta inte sagt att alla vuxna prostituerade är det ofrivilligt. Men andelen som väljer detta för att de tycker bedömer jag vara rätt liten. Att våldta barn mot betalning är under alla omständigheter fel och illegalt.

Hur kan vi stoppa fattigdomen?

Jag såg Mammut av Lukas Moodysson i helgen och får erkänna att han lyckades med att väcka mig på nytt. Världen är otroligt orättvis och vi har ännu inte blivit av med fattigdomen. Den fattigdom som gör att vissa människor känner sig tvungna att sälja sina kroppar för de ser inga andra alternativ för att kunna gå ihop mat för dagen för att överleva. Den fattigdom som gör att mödrar måste lämna iväg sina barn och som gör att barn måste tillbringa sina dagar på soptippar för att inte svälta ihjäl?

Hur blir vi av med fattigdomen? Vad i all sin dar kan vi och jag personligen göra för att ändra på saker och ting? Vad kan jag göra förutom att rösta på sjyst politik, köpa fair trade och ekologiskt, ge bort eller investera mina överblivna pengar i goda  ändamål, gå med i organisationer som jobbar mot exploateringen av kvinnor, barn, djur, natur osv, spara i räntefri bank, åka kollektivt, prata om problemen med mina vänner… Några idéer?

Medlemskapsfixering = konsumistisk hållning

Kyrkor, partier, NGOer och andra ideologiska sammanslutningar vill ha medlemmar. Även de som har ett program och budskap som är kritiskt mot tänkandet att allt blir bra och löser sig bara vi får mer av allt. Dessa vill ha medlemmar för medlemmar ger storlek, pengar, inflytande och makt. Om det kommer många nya medlemmar blir framgången tydlig.

Detta är i stort en ganska konsumistisk hållning. Bara vi får mera just nu så blir vi nöjda. Det tillfredsställer våra omedelbara begär. Men förändrar det något på riktigt? Några djupgående strukturer eller kan det få oss att komma djupare in i de existentiella mysterierna? Gör det oss till helare människor?

På liknande sätt som att konsumtionen gör det vi konsumerar till något som till synes fyller de behov vi har och som vi vägrar att ta på allvar, blir jakten efter nya medlemmar något som får ersätta de behov och angelägna uppgiffter som dessa rörelser egentligen kom till för att ägna sig åt.

Medlemsskapsfokus bidrar till ett bibehållande av status quo, till att ingenting avgörande händer, till att vi fortsätter som om allt vore bra. Det blir ett ägnande åt små fjäskande petitesser för att fånga människor i stället för att våga ägna sig åt det som är viktigt och väsentligt.

Kanske dags att söka efter en mer profetisk roll? Kanske dags att söka efter att vara den som säger det som behöver sägas, att vara en som inte bara har ögon utan även ser, att vara en som gör skitjobbet, trots att det inte ger några belöningar eller någon status?

Myndiggöra troende

Vi är vana vid att låta oss representeras av andra, kungen, politikerna, kyrkan och andra representanter för de kulturella sammanhang vi ingår i. Vi är också vana vid att tala för andra, för de hemlösa, papperslösa, invandrare, barn m fl grupper som vi gärna framställer som homogena. Som om någon kunde tala för oss eller vi kunde tala för någon annan.

Jag ser fram emot när insikten sprider sig att ingen kan föra någon annan människas talan. Vi måste lära oss att tala själva och att veta vad vi själva tänker, står för och vill få uttryckt. Det är också på tiden att vi lär oss att lyssna på vad andra människor säger, i stället för att göra det lätt för oss genom att lägga orden i deras mun.

Kanske blir tillvaron inte lika enkel då, men först då börjar vi närma oss att se den som den är. Det kan kanske förvirra oss och få oss att känna oss handlingsförlamade men först då kan mänskliga möten uppstå.

Vi måste myndiggöra inte bara vuxna, utan även barn. Inte bara friska utan även sjuka. Inte bara  medialt tränade politiker utan även medborgare.

Även i kyrkan är det på tiden att människor börjar behandlas som tänkande, egna individer, i stället för omyndiga, själar som behöver ledas in på den rätta vägen.