Panopticon

Denna övervakningsmodell som tycks lysa i ögonen på våra kära politiker, kan användas för att bevaka inte bara kriminella, utan även fattiga, fysiskt sjuka, de som har psykiska ”problem” m fl utsatta grupper. Den kan förstås mycket väl användas i undervisning med.

Bentham verkar ha varit inne på många användningsområden, där detta effektiva, ekonomiska, rationella, logiska och av känslor oberörda system kunde komma till god användning. Att övervaka folk och på så sätt göra skam och självensur till drivfaktorer i samhället, fungerar i teorin bra, förutsatt att det är det samhället vi vill ha.

En viktig del av det är att individer hålls isolerade från varandra, att den sociala kontakten bryts.

Det är ett transparent system, fast åt bara ena hållet. Det är bara övervakaren, den med makten som kan se allt, den som övervakas får inte ta del av denna transparens.

Jag ser fram emot då transparens ska bli något som gäller åt alla håll, då det inte bara är de som redan har problemformuleringsperspektivet med den politiska, medicinska, juridiska, mediala och ekonomiska makten, som får full koll på dem de definierar.

Rent behovsmässigt, åtminstone om jämlikhet och demokrati är några slags ideal, så är det förstås de med makten som behöver övervakas och deras position som måste problematiseras och avnaturaliseras.

Genusvetenskap

Har pluggat genus i höst och kommit fram till att genusstudenter är de klokaste och mest skärpta studenter som finns (jag gillar ju generaliseringar som ni vet…). Nästan varje föreläsare har påpekat hur mycket lättare det är att undervisa dessa i jämfört med andra studenter, då de har så mycket mer förförståelse inom många områden. Kul att få vara med i ett sådant sammanhang. Det sägs lika mycket klokt där på en timmes gruppdiskussion som jag som individ kan komma på på en vecka.

Att göra själv eller att bli stjärndiggare

”I skolan får vi fortfarande lära oss att själva skriva, teckna, sjunga, spela, idrotta och gymnastisera. Utmärkt. När vi sedan går hem från skolan och läser tidningar, hör på radio eller ser på TV får vi bara uppleva hur andra skriver, tecknar sjunger, spelar idrottar och gymnastiserar, och inte vilka andra som helst utan specialister och professionella som är mycket skickligare än vi själva. Vi inbjuds att avnjuta och beundra dessa stjärnprestationer, och vi gör det gärna eftersom vi av egen erfarenhet vet hur svårt det är att skriva, teckna, sjunga, spela, idrotta och gymnastisera så bra. Men vi inbjuds så ofta och så enträget att bara ta emot, att bara beundra och kommentera vad stjärnorna gör, att ett fördystrande ljus snart faller över våra egna amatörmässiga aktiviteter.

 Så länge jag själv tyckte det var roligt att teckna, sjunga spela och gymnastisera jämförde jag mig inte med några stjärnor utan jag var fullt upptagen av att göra mitt bästa, av att uttrycka mig, av att få utlopp för lustar jag bara till hälften förstod, av att skapa. Men när jämförelsens gift började verka, så att glädjen blev beroende av framgång och hävdelse över andra, då slutade jag upp med detta…Samma gift som när det gäller teckning, sång spel, slöjd och idrott fått mig att ge upp och bli vad massmedia dagligen och stundligen tutar i oss att bli: tittare, stjärndiggare.

Är det inte detta som sker på alla områden där stjärnkult och idoldyrkan, mästerskapstänkande och personlig berömmelse odlas och exploateras, att kulturpyramiden med sin breda bas och sin smala topp vänds upp och ner? Att den stora mängden numera är att finna högst upp, kring stjärnorna och mästarna, men inte längre som aktiva utan som begapare, som konsumenter, som kringsnackare, medan basen av vanliga aktiva och självförverkligande är liten och smal? När detta sker förtvinar kulturen, och så tycks det ha gått med idrotten och musiken. 

Ibland har man en kuslig känsla av att samma sak håller på att hända inom politiken, inom partierna, inom löntagarorganisationerna: att miljoner begapar cheferna-ledarna-stjärnorna när de lägger ut texten och diskuterar i TV-rutan, medan bara ett fåtal tar aktiv del i arbetet, går på mötena och verkar på fältet. Och då förtvinar folkstyret.”

G.Palm

Vad kan göras för att minska ”nazisthotet”?

”Det enda som kan göras mot fascisthotet [och kanske rasist/nazisthotet] är att begränsa riskerna, och det enda sättet att begränsa riskerna är att stärka den demokratiska beredskapen. Hur stärker man den demokratiska beredskapen? Sannerligen inte genom att prisa och lova de demokratiska institutionerna och kalla hela landet ”en demokrati” som samhällslärarna gör. Då söver man ju ner folket med lyckodrömmen om att de demokratiska institutionerna är starka, att regeringen har allt i sin hand och att det klarar sig utan andras bistånd…man måste varna för det falska demokratiförsvaret, och man måste varna så att folk begriper att redan den politiska likgiltigheten är farlig.”

Här beskriver Palm hur vi inte kan göra för att stärka denna demokratiska beredskap, men han svarar inte riktigt på hur den byggs upp (i boken som detta citat och de tidigare Palm-citaten kommer ifrån, försöker han med det, men lyckas väldigt dåligt anser jag, så jag skippar hans fortsättning här). Det är väl det som vi måste ta reda på, hur någon som helst verklig demokrati, och då inte bara någon formell skendemokrati, ska formas, så att inte dessa extrema rörelser förlorar sin näring. Något mer åt det direktdemokratiska hållet, där folkets vilja verkligen avgör.

Ett problem som måste lösas då är ju att vi måste lära oss att ta ansvar för vad vi vill göra, hur vi vill ha det och att vi måste lära oss att känna efter vad vi vill och inte bara det utan även ta fram ett mod att våga göra det vi egentligen tror på, i stället för att bara passivt överlåta allt på experterna. Hur lär vi oss detta? Detta är en utmaning för skolan!

Hur kan vi undvika fördomar?

Hur kan vi motverka felaktiga och överdrivna uppfattningar om t ex de människor som är annorlunda än oss själva? Hur kan vi undvika att våra fördomar växer? Varför bildas fördomar?

Göran Palm svarar så här:

 ” Man gör sig överdrivna föreställningar just därför att man undanhålls elementära fakta.”

Ofta så lär vi oss en massa detaljer om hur saker fungerar, men glömmer de mest grundläggande frågorna. Varför gör vi vissa saker överhuvudtaget? Varför har vi de system vi har? Vem tjänar på dessa? Vi fastnar så lätt vid när-var-och hur-frågorna, så vi glömmer de ”större”, och de som  borde vara de mer grundläggande frågorna. Så även om detta inte alltid leder till att vi fastnar i fördomar så underblåser det definitivt vårt befinnande i pseudovärldar av oväsentligheter. Frågan är hur mycket bättre det är än fördomar?

Demokrati är ett sådant uttryck där vi lätt fastnar i detaljer, som hur en viss form av parlamentarisk ”demokrati” fungerar rent praktiskt, och missa demokratins själva grundbetydelse, att det handlar om ”folkstyre”, det vill säga att folket i sig ska styra över sitt liv. Ofta så krigas det och missioneras världen över för ”demokrati” på de mest förunderliga sätt, som inte alls stämmer överens med ordet demokratis egentliga betydelse eller som Palm uttrycker det ”…medge att det är något besynnerligt och förvridet med ett demokratiskt medvetande som skyggar för ordet demokratis grundbetydelse.”

Förenklande undervisning

Det kan hävdas att man för tolvåringar måste nöja dig med en mycket summarisk information. Men bör den information som ges vara felaktig? Och är det verkligen pedagogiskt riktigt att väcka elevernas positiva intresse för en sak genom att helt förtiga sakens dåliga sidor? Jag misstänker att en sådan välvillig lögnaktighet straffar sig. Barn som känner sig lurade får man emot sig.

Göran Palm ur Indoktrineringen i Sverige

Botemedlet mot indoktrinering

”…i varje samhälle har de styrande en benägenhet att betrakta den egna indoktrineringen som blott och bart undervisning, ibland rentav som opartisk eller ”objektiv” undervisning, medan indoktrinering i betydelsen propaganda bara sägs förekomma i andra länder. ”

”Det finns som sagt inga samhällen som saknar indoktrinering, men för att kunna tänka och tycka någorlunda självständigt måste varje människa åtminstone försöka bli medveten om den indoktrinering hon ständigt utsätts för, annars kan hon inte ta ställning. Det bästa botemedlet mot indoktrinering är alltså kunskap om att indoktrinering förekommer – och att den ofta är särskilt effektiv när den dyker upp i sammanhang där ingen letar efter den…” 

”En ökning av samhörighetskänslan inom varje ideologiskt ”block” har den olägenheten med sig att också spänningen mellan blocken tenderar att öka.”  

 Citat ur Indoktrineringen i Sverige av Göran Palm

Förnöjsamma och stabila människor

Vill vi vara ”sunda, lydiga, stabila och förnöjsamma människor”? Till vilket pris? När är det bra att vara t ex förnöjsam? Kanske är det en positiv egenskap, som hela tiden motarbetas då det gäller vår konsumtion. Vi uppmanas hela tiden att köpa nytt, för att få förändring och för att vi ska bli nöjda, vilket vi bara ska bli för stunden, för att sen få tillbaka denna oro.  Kanske dags att börja propagera för ”underkonsumtionens etik och filosofi”?

Å andra sidan vill makthavarna att vi ska vara nöjda med det samhällssystem vi har och att vi inte ska protestera emot det, att vi ska vara lydiga, och inte reagera.

Kanske är det förnöjsamhet med urskiljning som krävs?

En grej som gör att vi lätt blir nöjda med status quo, är att vi inte intresserar oss för historien, att vi betraktar historia som ”humbug” och inte bryr oss om den. Jag är inte särskilt mycket för att fastna i det förflutna, men det är helt klart oroväckande, då kunskapen om vad som har hänt tidigare försvinner. Måste alla misstag upprepas in i det oändliga? Kanske består inte livets mening i att ”vidmakthålla lyckan” utan snarare ”i att stegra och förfina medvetandet, i att utvidga kunskaperna”?

 Uttrycken i citationstecknen har Huxley hjälpt mig med.

Skolans påverkan

”Tack vare allmänt skoltvång och rotationspressar har propagandisten sedan många år kunnat vidarebefordra sitt budskap till praktiskt taget alla vuxna i varje civiliserat land.” A.Huxley

Att vi lär oss att läsa, skriva och räkna osv är bra. Att alla får lika möjligheter att få de redskap som behövs för att kunna hitta den kunskapen som ger oss makt att påverka våra egna liv och utforma dessa efter våra egna önskningar, är viktigt. Skolan har dock enorma problem att ta itu med, på alla nivåer. Så länge dessa inte åtgärdas är inte skolan ett entydigt positivt redskap för demokratin, utan även ett effektivt redskap för propaganda, som Huxley påstår.

Ett problem är att mer eller mindre alla studenter i en klass (och även till stor del på nationell nivå) får lära sig samma saker, vilket iofs kan vara bra saker, men de lär sig det som läraren (eller politikerna bakom läroplanerna) anser att de behöver lära sig, inte det de själva önskar eller behöver lära sig, efter de egna behoven. I en ideal värld kan kanske läraren se alla studenters individuella behov och hjälpa dessa att ta till sig de kunskaper som uppfyller dessa behov. För oss som inte tror att vi redan lever i detta paradis, så kvarstår problemen att läraren är den som till stor del avgör vad eleverna lär sig.

Vad avgör då vad läraren vill att studenten ska lära sig? Förstås lärarens egna förförståelse, och värderingar, dennes egna religiösa, ideologiska, kunskapsmässiga och personliga synsätt på livet. En god lärare är någorlunda medveten om dessa sidor hos sig själv, och försöker tydliggöra dessa inte bara för sig själv, utan även för studenterna, så att de vet vad de behöver förhålla sig till. En mindre god lärare är inte lika medveten om detta utan för över dessa synsätt på de studenter denne undervisar, utan att veta om det och utan att låta dem veta om det genom att ge dem en reell chans att värja sig eller göra en bedömning om de tycker likadant.

En uppmärksam student klarar kanske att se igenom lärarens förförståelse och vad läraren indirekt lär ut till sina studenter utan att vara direkt medveten om det, men få studenter orkar vara så medvetna hela tiden, då de dels sköljs över av information hela tiden, som de måste ta ställning till, och då de dels ofta har flera lärare samtidigt, som de måste förhålla sig till, och fundera på hur de ska bete sig gentemot dessa, för att få åtnjuta deras gunst, och kunna få en belöning i form av bra betyg.

Därför behövs ett aktivt arbete för att stärka elevernas position gentemot lärarna, som lär dem att förhålla sig kritiska till dessa och det de lär ut, precis som mot texter de läser. Detta arbete skulle jag säga hör till skolans viktigaste uppgifter, på alla nivåer från grundskola till universitet. Om inte detta förhållningssätt används inom skolan gentemot lärare och litteratur, hur ska det då kunna utvecklas utanför skolan, gentemot media, mot politiker, mot reklam osv?