Musik jag tycker om

Som sagt så talar olika musik till oss beroende på vilka miljöer vi befinner oss i just nu och vad vi saknar i våra liv och i vår omgivning. Jag attraheras ofta av den enkla musiken den rena och minimalistiska, men vid andra tillfällen av precis motsatt typ av musik som är riktigt frän och häftig. Ofta gillar jag långsam och tillbakalutad musik som blues, men däremot sällan den som är överdrivet snabb, säger väl kanske lite om vad jag saknar i samhället.

 Kompositörer som skrivit mycket sjyst musik inom det ”enkla” eller mer minimalistiska området (verk preciseras efter hand):

• Arvo Pärt
• John Tavener
• Erik Satie

Fräna och sköna kompositörer: )

• Stephen Albert (cellokonserten!)
• Alfred Schnittke
• Dmitri Schostakovitj
• Arne Nordheim
• Vladimir Levitt
• Johann Sebastian Bach
• Benjamin Britten
• Samuel Barber

Sköna röster:

• Renée Fleming
• Björk

Att göra själv eller att bli stjärndiggare

”I skolan får vi fortfarande lära oss att själva skriva, teckna, sjunga, spela, idrotta och gymnastisera. Utmärkt. När vi sedan går hem från skolan och läser tidningar, hör på radio eller ser på TV får vi bara uppleva hur andra skriver, tecknar sjunger, spelar idrottar och gymnastiserar, och inte vilka andra som helst utan specialister och professionella som är mycket skickligare än vi själva. Vi inbjuds att avnjuta och beundra dessa stjärnprestationer, och vi gör det gärna eftersom vi av egen erfarenhet vet hur svårt det är att skriva, teckna, sjunga, spela, idrotta och gymnastisera så bra. Men vi inbjuds så ofta och så enträget att bara ta emot, att bara beundra och kommentera vad stjärnorna gör, att ett fördystrande ljus snart faller över våra egna amatörmässiga aktiviteter.

 Så länge jag själv tyckte det var roligt att teckna, sjunga spela och gymnastisera jämförde jag mig inte med några stjärnor utan jag var fullt upptagen av att göra mitt bästa, av att uttrycka mig, av att få utlopp för lustar jag bara till hälften förstod, av att skapa. Men när jämförelsens gift började verka, så att glädjen blev beroende av framgång och hävdelse över andra, då slutade jag upp med detta…Samma gift som när det gäller teckning, sång spel, slöjd och idrott fått mig att ge upp och bli vad massmedia dagligen och stundligen tutar i oss att bli: tittare, stjärndiggare.

Är det inte detta som sker på alla områden där stjärnkult och idoldyrkan, mästerskapstänkande och personlig berömmelse odlas och exploateras, att kulturpyramiden med sin breda bas och sin smala topp vänds upp och ner? Att den stora mängden numera är att finna högst upp, kring stjärnorna och mästarna, men inte längre som aktiva utan som begapare, som konsumenter, som kringsnackare, medan basen av vanliga aktiva och självförverkligande är liten och smal? När detta sker förtvinar kulturen, och så tycks det ha gått med idrotten och musiken. 

Ibland har man en kuslig känsla av att samma sak håller på att hända inom politiken, inom partierna, inom löntagarorganisationerna: att miljoner begapar cheferna-ledarna-stjärnorna när de lägger ut texten och diskuterar i TV-rutan, medan bara ett fåtal tar aktiv del i arbetet, går på mötena och verkar på fältet. Och då förtvinar folkstyret.”

G.Palm

Våga fråga av Tore Littmarck

Våga fråga. Våga söka.

Våga pröva utan gräns.

Gud finns redan i din fråga.

Du är redan sökt av Gud.

Våga fråga. Våga tvivla.

Våga gå din egen väg.

Gud finns ändå i ditt inre,

närmare än du vågar tro.

Våga fråga. Våga neka

tro på alltför enkla svar.

Våga vänta. Våga tveka.

Kvar hos dig finns ändå Gud.

Våga fråga utan rädsla.

Gud är den som tror på dig.

Ditt liv är Guds egen vilja.

Du är redan sedd av Gud.

Våga fråga. Med ditt tvivel

är du älskad, nådd av Gud.

Du är längtad, anad, funnen,

fri att leva, fri att tro.

Hur musik kan förändra en text

Låt oss säga, att vi har ett alldeles ointressant påstående eller värdeomdöme. I dess ursprungliga skick är det ingen, som fäster sig vid det, men kombinera orden med en medryckande och enkel melodi, de får [då] omedelbart styrka och kraft. Dessutom kommer de automatiskt att upprepas varje gång melodin hörs eller spontant ihågkoms. Orfeus har ingått förbund med Pavlov – ljudets makt och den betingade reflexen.

Struntprat som en förnuftsvarelse skulle skämts att skriva, säga eller lyssna till, kan sjungas eller avlyssnas av samma förnuftsvarelse, som då känner nöje eller t o m en viss intellektuell påverkan därav.

Huxley (?)