Et Dukkehjem

Kanske vore det ett tecken på någon slags normalitet att en tog helt ledigt då en hade semester och inte fick besynnerliga idéer om att vara tvungen att fylla denna tid också den med inbillat matnyttigt innehåll. Såpass normal har jag inte lyckats bli hittills. Sitter nu och ska klurar på om Ett Dukkehjem lever upp till sina rykten om att vara en av de tidigaste nordiska texterna som lyfte fram de skeva livsvillkoren vi har beroende på om vi kallas gummor eller gubbar. Finns helt klart flera skevheter i det borgerliga livet som han lyfter fram till beskådning, herr Henrik.

USA börjar hänga med trenden?

Här är en intressant undersökning: http://www.usatoday.com/news/religion/2009-03-09-american-religion-ARIS_N.htm! Jag kommer att tänka på Inglehart-Welzel Cultural Map of the World, som finns på http://www.worldvaluessurvey.org/ .

Kanske den börjar att bli inaktuell och USA börjar följa efter nordeuropa i livssyn?

Tvärkulturella samtal

Hittade några bra poänger i Svein Gjerdåkers senaste leiar i DAG OG TID 6/3. Hans frågeställning var: ”Korleis få till ein konstruktiv debatt om integrering og innvandring?” men borde kunna appliceras på tvärkulturella samtal även då det gäller t ex religion.

• ”Gjenfortel argumenta til motstandaren på ein slik måte at han kjenner seg att i dei.”
• ”Religionskritikk har ingenting med rasisme å gjera. Ver òg generelt varsam med rasismeskuldingar.”
• ”Ikkje generaliser og ikkje lag stereotypiar om ulike innvandrargrupper. Hugs at det òg dreiar seg om einskildindivid. Sjå alltid einskildmenneska bak argumenta.”

Att göra själv eller att bli stjärndiggare

”I skolan får vi fortfarande lära oss att själva skriva, teckna, sjunga, spela, idrotta och gymnastisera. Utmärkt. När vi sedan går hem från skolan och läser tidningar, hör på radio eller ser på TV får vi bara uppleva hur andra skriver, tecknar sjunger, spelar idrottar och gymnastiserar, och inte vilka andra som helst utan specialister och professionella som är mycket skickligare än vi själva. Vi inbjuds att avnjuta och beundra dessa stjärnprestationer, och vi gör det gärna eftersom vi av egen erfarenhet vet hur svårt det är att skriva, teckna, sjunga, spela, idrotta och gymnastisera så bra. Men vi inbjuds så ofta och så enträget att bara ta emot, att bara beundra och kommentera vad stjärnorna gör, att ett fördystrande ljus snart faller över våra egna amatörmässiga aktiviteter.

 Så länge jag själv tyckte det var roligt att teckna, sjunga spela och gymnastisera jämförde jag mig inte med några stjärnor utan jag var fullt upptagen av att göra mitt bästa, av att uttrycka mig, av att få utlopp för lustar jag bara till hälften förstod, av att skapa. Men när jämförelsens gift började verka, så att glädjen blev beroende av framgång och hävdelse över andra, då slutade jag upp med detta…Samma gift som när det gäller teckning, sång spel, slöjd och idrott fått mig att ge upp och bli vad massmedia dagligen och stundligen tutar i oss att bli: tittare, stjärndiggare.

Är det inte detta som sker på alla områden där stjärnkult och idoldyrkan, mästerskapstänkande och personlig berömmelse odlas och exploateras, att kulturpyramiden med sin breda bas och sin smala topp vänds upp och ner? Att den stora mängden numera är att finna högst upp, kring stjärnorna och mästarna, men inte längre som aktiva utan som begapare, som konsumenter, som kringsnackare, medan basen av vanliga aktiva och självförverkligande är liten och smal? När detta sker förtvinar kulturen, och så tycks det ha gått med idrotten och musiken. 

Ibland har man en kuslig känsla av att samma sak håller på att hända inom politiken, inom partierna, inom löntagarorganisationerna: att miljoner begapar cheferna-ledarna-stjärnorna när de lägger ut texten och diskuterar i TV-rutan, medan bara ett fåtal tar aktiv del i arbetet, går på mötena och verkar på fältet. Och då förtvinar folkstyret.”

G.Palm

Botemedlet mot indoktrinering

”…i varje samhälle har de styrande en benägenhet att betrakta den egna indoktrineringen som blott och bart undervisning, ibland rentav som opartisk eller ”objektiv” undervisning, medan indoktrinering i betydelsen propaganda bara sägs förekomma i andra länder. ”

”Det finns som sagt inga samhällen som saknar indoktrinering, men för att kunna tänka och tycka någorlunda självständigt måste varje människa åtminstone försöka bli medveten om den indoktrinering hon ständigt utsätts för, annars kan hon inte ta ställning. Det bästa botemedlet mot indoktrinering är alltså kunskap om att indoktrinering förekommer – och att den ofta är särskilt effektiv när den dyker upp i sammanhang där ingen letar efter den…” 

”En ökning av samhörighetskänslan inom varje ideologiskt ”block” har den olägenheten med sig att också spänningen mellan blocken tenderar att öka.”  

 Citat ur Indoktrineringen i Sverige av Göran Palm

Den viktigaste intellektuella vattendelaren

”Det spelar inte så stor roll vad de säger, de självständigt tänkande människorna, och det betyder mindre om du håller med dem eller inte, men de är jordens verkliga salt. De dyker upp i skrymslen där du minst anar det, och de är resandets stora behållning. Det finns kulturlejon med egen tribun i rika länder, med huvudet fullt av böcker och stora ord på tungan [är det en sån jag håller på att försöka bli?], vilkas yttranden är alldeles förutsägbara. Och det finns människor i små omständigheter som konsekvent ställer sig vid sidan av åsikternas huvudflöde, synar det grumliga vattnet, mäter dess verkliga djup, vadar motströms och behåller sitt huvud för sig.

Den viktigaste intellektuella vattendelaren löper inte mellan bokmän och arbetkarlar – utan mellan dem som har nerver att vistas i ingemanslandet mellan olika vissheter och dem som likt Noam Chomsky, besvarar alla frågor med ”That’s all really quite simple…” ”

Ur Axess juni 2004 av Nathan Shachar

Varför vill vi inte ha förändringar?

Huxleys svar: ”Vi vill inte ha några förändringar. Varje förändring är ett hot mot stabiliteten.”

Huxley is back…

Två personer i ”Du sköna nya värld” som beskriver vad de vill ha, de vill ha frihet, de vill ha händelser, inklusive jobbiga i sina liv, inte bara frånvaro av smärta Hur mycket ska vi göra för att hindra smärtan och allt det jobbiga? Vill vi ha ett paradis, utan något jobbigt? Blir det ett värdefullt liv med mening och händelse i då?

”Men jag vill inte ha bekvämlighet. Jag vill ha Gud, jag vill ha poesi, jag vill ha verklig fara, jag vill ha frihet, jag vill ha godhet. Jag vill ha synd.

För att inte tala om att bli gammal och ful och vanmäktig, rätt att ha syfilis och kräfta, rätt att ha för lite att äta, rätt att vara lusig, rätt att leva i ständig fruktan för vad som kan hända i morgon, rätt att få tyfoidfeber, rätt att bli plågad av alla slags outsägliga smärtor. ”

Vi ska aldrig ”behöva stanna upp och tänka”

Jo, jag skrev ju lite om mina våndor inför det här med bloggandets ytlighet och uppmärksamhetssökande tidigare. idag kom ett så uppenbart exempel, så det var nästan skrattretande. Att prata om att jag fick vatten på min kvarn räcker inte. Jag fick en väldigt tydlig offentlig demonstration, på det jag inte ville skapa själv, ett rent utav överpedagogiskt skräckexempel, på vad dels tidningar sysslar med, och vad bloggandet ska gå ut på. Det var mittuppslaget, plus framsida och löpsedel, till den antijournalistiska blaska som kanske mer än någon annan skräpar ner vår miljö, både den fysiska och mentala, i Sverige: metro.

Dessa rubriker illustrerar vad de anser att bloggandet går ut på:

”Börja blogga – tjäna pengar!

”Tjäna pengar!

”Bli känd”

Några kommentarer; för det första, det en bloggare som hjälper metro på detta sätt tjänar är 3 öre per sidvisning. För att få några pengar alls, måste ens sida få minst 5000 sidvisningar per månad. Får den bara 4999 så får bloggaren ingenting. Det bloggaren får av metro för att göra denna reklam, är alltså 150 kr i månaden + 3 öre för varje sidvisning! Här snackar vi slavlöner (med tanke på att det borde gå åt rätt minst tio timmars bloggande för detta)!

Förutom förnedringen att, bli sammankopplad, med metro, en tidning som inte direkt står för hög kvalité (ledsen Stenbeck & co, att ni blir det dåliga exemplet här, jag vet Stockholm City, .se m fl, är samma skräp) , och att bli reklampelare för denna, förutom att krypa som hundar och slavarbeta med den orealistiska målsättningen att bli rik på detta, så går det alltså ut på att bli känd. Inte på att bli känd för sina goda handlingar, sitt gott utförda arbete, sin fina karaktär, utan kort och gott att bli känd. Välkommen till idioternas förlovade land!

Duktiga bloggare [dvs de som drar mycket läsare, och därför kan vara intressanta att ha med för annonsörernas skull] vill de ge ”en chans att publiceras i Sveriges största tidning”. Det är förundrande att tidningarna fortfarande efter alla dessa år, skryter med kvantiteten, som om den hade något som helst med kvaliteten att göra. Människor accepterar detta, människor går på det, det får mig osökt att tänka på Jesu underbart provocerande formulering ”detta fördärvade släkte”. Som den kloka Alice Bah-Kunke mycket träffsäkert beskrev svenskarnas största problem rörande sjyst handel förra våren, på ett seminarium jag bevistade, så är vi svenskar ett godtroget folk.

Som av en olycklig slump lyckades jag hitta detta stycke i artikeln (visserligen har jag skadeglatt kapat bort sammanhanget, men det blir så träffsäkert för vad metro står för utan, så jag är bara tvungen att ta med denna mening): ”Vi har designat Metrobloggen så att användaren aldrig ska behöva stanna upp och tänka…”

Blogtoppen

Nu har jag lagt till Bloggtoppen här. Varför då? Brukar jag inte vara så in i bänken kritisk till alla som gör saker bara för att få läsare, tittare, lyssnare osv. Medier, kulturpersonligheter, politiker och kändisar, som gör saker bara för att få uppmärksamhet, bli kända och sedda/hörda, brukar jag ju vara ganska skeptisk till. Jag brukar vara inne på att saker ska göras för att de är viktiga i sig, inte av andra orsaker. Så vad betyder detta, ska jag nu komma med en patetisk bortförklaring, till varför just mitt fall skiljer sig från dessa, och argumentera för att det har ett egenvärde i sig att folk läser min blogg, eller ska jag helt enkelt erkänna att det var en krass egoistisk handling? Varför gjorde jag det?

För min del har själva skrivandet ett värde i sig. Det hjälper mig att få fram vad jag egentligen tänker, inte bara det att tankarna blir klarare då de måste sättas på papper, eller rättare sagt dataskärmen, utan att de faktiskt till stor del kommer till just i skrivandeprocessen. Men vill jag göra en privat, exhibitionistisk dagbok, som gör att alla voyeurister ska kunna spana in i mitt innersta, trots att det egentligen rör saker som de inte har med att göra?  Jag tänker att svaret där är nej.

Orsaken till att jag började skriva just en blogg, var kanske att jag var intresserad av det här fenomenet med alternativ media, och att internet ger möjligheter för många att skiva, och på så vis kommer många mindre åsikter fram och inte bara mainstreammedias. För att alla dessa bloggar i praktiken ska göra någon skillnad krävs det ju att folk läser dem, eller? Det finns ju ett stort värde bara i det att folk skriver själva, att de själv tar på sig journalistrollen, i stället för att bara läsa det journalisterna skriver åt oss.

Nu har jag hur som helst gjort det, och det tyder på att jag vill konkurrera med andra bloggar om uppmärksamheten, andra som gör samma bra saker som jag, för demokratin. Kanske är det för att jag vill lyfta fram en blogg med seriöst innehåll, och en som inte bara handlar om trivialiteter? Men vem är jag att avgöra att det jag skriver är mer meningsfullt än det någon annan skriver? Varför tror jag att mina tankar är så viktiga, och särdeles intressanta? Varför ska jag ta någon annans tid i anspråk?

Okej jag får väl erkänna att jag tror att det jag skriver är viktigt, och att jag gärna ser att andra får bemöta dessa tankar och att jag blir glad om andra gör prioriteringen att lägga sin tid på detta. Om de inte gör det, så fortsätter jag ändå, eftersom det är viktigt för mig oavsett, eventuell nytta.