Et Dukkehjem

Kanske vore det ett tecken på någon slags normalitet att en tog helt ledigt då en hade semester och inte fick besynnerliga idéer om att vara tvungen att fylla denna tid också den med inbillat matnyttigt innehåll. Såpass normal har jag inte lyckats bli hittills. Sitter nu och ska klurar på om Ett Dukkehjem lever upp till sina rykten om att vara en av de tidigaste nordiska texterna som lyfte fram de skeva livsvillkoren vi har beroende på om vi kallas gummor eller gubbar. Finns helt klart flera skevheter i det borgerliga livet som han lyfter fram till beskådning, herr Henrik.

Festivaler

Ja då har jag varit på festival igen. Festivaler är bra för de får många att faktiskt gå och ta del av viktiga saker. De får människor att ta del av kultur på riktigt utan att bara sitta hemma i soffan och titta på dvd, eller lyssna på cd. Festivaler gör att vi oundvikligen träffar männiksor i real life, även om vi inte behöver umgås med dessa.

Det är intressant vilka festivaler vi väljer att gå på och vilka som väljer att gå på dessa. Varför väljer någon t ex att gå på Stockholm filmfestival? Beror det på ett generellt filmintresse hos personen ifråga, på att personen vill verka lite kulturell, på den geniala marknadsföringen, vill vi träffa regissörerna, känns det mindre kommersiellt än SFs vanliga biofilmer…?

Jag har nu för första gången varit med på denna festival. Tidigare har jag inte haft råd, och jag tycker fortfarande att det är väldigt saftiga priser. Varför ska ett kort kosta 200 kronor, studentpriser på 140 kr och sen filmpriser på 60 per gång? Är det för att inte förortsfolket ska ha möjlighet att vara med? Förståeligt att festivalerna måste gå runt men det vore önskvärt om inte priser utestängde så många.

Skönt att se lite film, som ändå intressant. Min personliga favorit bland spelfilmerna var Keeping Watch av Fen Fen Cheng. Tung men vacker film om kärlek då psykisk sjukdom finns inblandad, och om hur både sorg och hopp kan förändra oss människor.

The War on Democracy av John Pilger var en välbehövlig påminnelse över att det finns mycket hemskt som pågår. John Pilger är visserligen nästan en vänsterhjälte i Chomskyklass, men av det jag kunnat bedöma så har han behållit en integritet och noggrannhet i likhet med Robert Fisk och kämpar tappert på i de delar av världen som hela tiden förbises, och är en underbar nagel i ögat på allehanda förbrytare. Skönt att få se detta efter att de politiska dokumentärerna fått sig en trovärdighetstörn efter roande och tänkvärda filmer, men som känns lite halvseriöst gjorda, av Moore m fl.

Filmfestivaler finns i det mindre formatet året om med massor av intressanta teman på Zita. En stor eloge till denna folkets bio. Cinemateket är inte heller att förakta med ett halvår 4 filmer per dag för 700 kr, eller medlemskort för 80 kr och filmbiljetter för 45. Stockholm Filmfestival lär av detta!

I helgen har i skymundan bakom denna mer kommersiella festival ”Socialistiskt forum” på pågått på ABF. Gratis. 50 meter ifrån Grand… Jag tog fel på tiden, men där har de verkligen haft intressanta deltagare som Paulina de los Reyes och Mattias Gardell. Inslag om situationisterna, klimatfrågorna förstås, veganism och tom vissa duttar av feminism verkar det som, var kanske några av de mer originella inslagen i ett socialistiskt sammanhang, där jag inte riktigt känner mig hemma annars. Skönt att flera frågor kan lyftas fram samtidigt, i stället för att en maktstruktur ska lyftas fram som den enda viktiga som måste tas tag i. Katrine Kielos pratade utifrån sin bok (som verkar hur bra som helst) ”våldtäkt och romantik” (detta gör hon dock flera gånger där i höst verkar det som).  

Vad är vackert?

”…vi lockas att beteckna något som vackert när vi upptäcker att det, i koncentrerad form, innehåller de kvaliteter som vi som individer, eller våra samhällen i stort, lider brist på. Vi beundrar en stil som förmår fjärma oss från det vi fruktar och närma oss till det vi längtar efter: en stil som har den rätta dosen av de goda egenskaper vi saknar.”

”Sett i detta ljus avslöjar ett stilistiskt val lika mycket vad  dess förespråkare saknar som vad de tycker om. Vi kan förstå 1600-talselitens smak för förgyllda väggar om vi samtidigt drar oss till minnes den kontext i vilken  denna typ av inredning fick sin popularitet: en där våld och sjukdom utgjorde ständiga hot, till och med för de rika-en utmärkt grogrund för en uppskattning av de löften om förbättring som gavs av änglar som håller upp band och blomstergirlanger.

Vi får inte tro att den moderna tiden, som ofta berömmer sig av att förkasta tecken på förfining och låter väggarna vara oputsade och nakna, är mindre ofullkomlig. Den lider bara brist på andra saker…Livet i stora delar av den utvecklade världen [vilket hemskt uttryck egentligen] har blivit reglerat och materiellt rikt, etikettsbundet och rutinartat, och det i så hög grad att vår längtan nu går i en annan riktning: mot det naturliga och enkla, det primitiva och autentiska – en längtan som medelklassen stillar genom att i sina hem ha väggar av oputsade betongblock. ”

”Vi vill se oföränderlighet i våra byggnader, för vi är själva ofta på gränsen till desorientering och raseri.”

Alain de Botton (bygger på idéer från Wilhelm Worringers ”Abstraktion und Einfühlung”)