Könsneutrala namn

Det tycks inte finnas några riktiga lagar kring detta. Det som direkt rör vilket förnamn en får ha ur lagstiftningen är väl detta:

”Som förnamn får inte godkännas namn som kan väcka anstöt eller kan antas leda till obehag för den som skall bära det eller namn som av någon annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn.”

Ändå så väljer vår kära utövande statliga myndighet, PRV (patent- och registreringsverket) om och om igen att neka människor som väljer ta nya namn detta, då de uppenbarligen tycker, på sina egna påhittade olagliga grunder, att vanliga namn kan väcka anstöt, eller inte är lämpliga som förnamn, bara pga personen ifrågas kön.

Bedömningen varierar förstås på vilket myndighetsperson som fattat beslutet.

Ganska uppenbart fall av statlig könsdiskriminering!

Kanske dags för en stor massaktion, då 1000 personer med ojämn näst sista siffra i personnumret väljer att ta sig namnet Emma, Linda, Lovisa, Tove eller något annat stötande namn och 1000 personer med jämn näst sista siffra i personnumret väljer att på en och samma gång ta sig namnen Filip, Oskar, Linus eller något annat namn som uppenbarligen inte är ”lämpligt”?

Den största könssjukdomen

Många lider av psykiska besvär då de känner tvångstankar kring sitt kön. De känner sig tvungna att gestalta ett visst antal drag som de förknippar med detta kön, på ett närmast besatt sätt, trots att alla dessa drag är onödvändiga och svarar mot en konstruktion som finns uppe i huvudet. Vanligt är att folk får för sig, redan från tidig ålder att de är män (som de kallar det), och ägnar i stort sett hela sitt liv åt att bevisa denna omöjlighet. I stort sett likamånga är drabbade av att tro sig vara något de kallar för kvinnor, och drabbas självklart svårt av detta.

Det (o-)lustiga är att så otroligt många har denna sjukdom då de inbillar sig höra till en viss imaginär könskategori och gör i stort sett vad som helst för att bevisa detta för sig själva och andra. Det sjuka har i stort sett blivit normaliserat och de som ser igenom denna utifrån sjukdom förstås inte av den stora gruppen som lider av den, utan blir snarare de betraktade som sjuka.

Kanske dags för lagstiftning om sjukdomsförklaring av detta tillstånd så att det äntligen kan bearbetas, med seriösa metoder?

Queera logier i Thomasevangeliet

Här är tre exempel på delar av logier med hyfsad queer potential (även om de finns i ett relativt patriarkalt sammanhang)  i Thomasevangeliet att begrunda:

Nr 22

Jesus sade till dem: ”När ni gör de två till en och gör det inre som det yttre och det yttre som det inre och översidan som undersidan, och så att ni gör mannen och kvinnan till en enda, för att mannen inte skall vara man och kvinnan kvinna, när ni gör ögon i stället för öga och hand i stället för hand och fot i stället för fot, bild i stället för bild, då skall ni gå in i riket.”

Jämför denna med Gal.3:23 av ”feministen” Paulus:

”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Nr 79

”Välsignat moderlivet, som inte blev havande och brösten, som inte gav mjölk.”

Apropå normen att skapa barn…

Nr 114

”Ty varje kvinna, som gör sig till man, skall gå in i himmelriket.”

Detta beskriver förstås problemen med att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle men också potentialen i att gå utöver/bortom könen, som i logie 22.

Varför knäpps kvinnokläder och manskläder åt olika håll?

Klädaffärer utgår ifrån tvåkönsmodellen (det är åtminstone mitt antagande utifrån det jag ser). Att det finns två separata sorts personer, som har helt olika sätt att klä sig. Detta är förstås en väldigt underlig utgångspunkt. Det innebär att en så fort en går in i en sådan butik ska markera sitt kön, genom vilken avdelning eller våning en väljer. Detta är hyfsat irriterande för oss som inte vill det. Det innebär att vi som inte nödvändigtvis delar dessa estetiska preferenser som tilldelas oss, blir udda både i samhället i stort och särskilt i butikerna.

Idag då jag skulle spana lite på kläder, så gjorde jag en konkret observation apropå detta, som inte är ny på något sätt, men de kläder som en köper på herravdelningen är knäppta åt motsatta håll än de som en köper på damavdelningen. Då jag den ena dagen sätter på mig en byxa från damavdelningen sitter det vänstra tygstycket innanför det högra. Då jag nästa dag sätter på mig ett par byxor inköpta från en annan avdelning, sitter det vänstra tygstycket utanför det högra. Varför?

Jag vet att det inte är ett stort problem att ägna all min tid åt (och det gör jag inte), men uppenbarligen är det tillräckligt stort för att affärerna och tillverkarna av kläder ska bry sig om att göra två olika modeller (näst intill konsekvent motsatta) för samma sak, så de verkar anse att det är väldigt viktigt? Är det någon som vet varför?

Är alla som förväntas handla kläder i en avdelning som hör till en viss könskategori, högerhänta eller vänsterhänta? Eller har jag helt fått denna uppdelning om bakfoten och de olika sätten att klä sig och dela upp butikerna inte har med kön att göra utan med huruvida en är vänsterhänt eller högerhänt?

Tvivlaren/Tvivlerskan/En som tvivlar

Jag har hittills skrivit här med namnet Tvivlaren. Namnet stör mig. Det är ett praktexempel på en androcentrisk titel som i sin maskulinitet räknas som könsneutral. Jag vill inte bidra till att förstärka det maskulina som det universella och göra det manliga till norm.

Går det att förändra denna titel och göra den mer neutral så att den inte är inlåst i ett binärt könssystem och förstärker den ena av dessa motpoler som norm? Tvivlerska? Detta är en form som låter mindre maskulin och mer feminin, och om jag är en trovärdig skribent och skriver bra saker så skulle det potentiellt kunna visa att även personer som uppfattas som feminina, eller kvinnor, kan skriva tunga saker, trots deras/vårt kön som fortfarande har en låg position och antiintellektuell image bland folk (läs män och dess likar) i allmänhet.

Tvivlerska är liksom tvivlare ett ord som är fast i och förstärker ett binärt könssystem. Tvivlerska visar också att om det är någon som är feminin eller kvinna så måste det markeras, och även det försärker såklart den maskulina normen.

Kanske är ett alternativ att inte substantiviera mig själv till en sak som tvivlare eller tvivlerska utan att prata om mig själv i termer av handlingar? Att göra mig själv till ett subjekt i stället för objekt.

En som tvivlar

Det låter bättre tycker jag men det ger å andra sidan intrycket av att jag är en som tvivlar och inte gör någonting annat och det stämmer ju inte. Det kategoriserar mig som person och ger en bild av att jag är på ett visst ganska smalt sätt. Jag tror, hoppas, ifrågasätter, har roligt, undersöker, drar slutsatser, blir arg, reflekterar och en massa annat om och om igen.

I en fas av mitt liv, i ett specifikt religiöst sammanhang var att tvivla en handling som skilde mig ifrån min omgivning och som därför kunde visa lite av vem jag var i den kontext jag befann mig i.

Lyckans problem

…problemet är att få folk att älska sin träldom.

Allt eftersom politisk och ekonomisk frihet minskar tenderar som kompensation den sexuella friheten att öka… Tillsammans med friheten att dagdrömma under inflytandet av narkotika och filmer och radio kommer den att bidra till att fölika hans undersåtar med den träldom, som är deras öde.

Huxley

Har Huxley rätt, är den sexuella friheten bara en pseudofrihet, som döljer andra ofriheter?

Hatbrotten mot homosexuella ökar: (

BRÅs nyutkomna rapport visar att hatbrotten mot homosexuella ökar. Jag skäms över att bo i och vara en del av ett sådant samhälle. Så finns det fortfarande människor som behagar ägna sig åt kampanjande mot dessas rättigheter, t ex från kristet håll. När ska någon ändring komma till stånd?

 För mer info se:

http://www.bra.se/extra/faq/?module_instance=2&action=question_show&id=404&category_id=0 eller

http://www.qx.se/nyheter/artikel.php?artikelid=5266

Väljarbarometer

Jag läste i en tidning på nätet Novus opinions senaste väljarbarometer, från mars alltså. Dessa undersökningar måste alltid tas med en nypa salt, säger jag som har erfarenhet av branschen, med dess svårigheter. Det intressanta var att då jag kollade på Novus opinions egen sida så var den senaste undersökningen från februari.

Hur som helst hade KD åkt ner under 4 strecket, vilket inte känns för tidigt. Kanske berodde det på dessa TV-program (jag minns inte helt säkert, men jag tror att det var Uppdrag granskning) som visat hur de utnyttjade medias felaktiga rapportering kring misshandeln på Kungsgatan, som ledde till att en kille avled, för att göra ett utspel inför valet, om att skapa en lag som tvingade folk att ingripa. Själva tanken bakom förslaget hade i den bästa av världar varit god, men det var helt orealisiskt att göra lag av, och det visste förmodligen KD, så det var helt uppenbart ett utspel för att vinna väljare. De lyckades och alliansen vann valet (svårt att säga vad det berodde på i oach för sig), men nu tycks verkligheten ha kommit ifatt dem.

Något skrämmande var att SD hade 3,5 procent stöd i denna väljarbarometer! Har svenskarna blivit helt från vettet? Börjar det bli rumsrent med rasism? Är vi så otroligt korkade att vi går på deras simpla, nationalistiska retorik? Jag blir rädd! Varför blir det såhär? Något jag tänker kan spela roll är avståndet i tid till WWII, som gör att allt färre har varit med om dessa folkmord, under sin livstid. Fast å andra sidan finns det ju gott om folkmord som har ägt rum efteråt, tänk bara på Rwanda, varför kan vi aldrig lära oss? Varför ska vår solidaritet till våra medmänniskor stanna vid våra nationsgränser? SD är för övrigt inte bara rasistiska utan även homofobiska, tom värre än KD (som åtminstone har förstånd och slipa sina argument, de kan det här med retorik).