Medlemskapsfixering = konsumistisk hållning

Kyrkor, partier, NGOer och andra ideologiska sammanslutningar vill ha medlemmar. Även de som har ett program och budskap som är kritiskt mot tänkandet att allt blir bra och löser sig bara vi får mer av allt. Dessa vill ha medlemmar för medlemmar ger storlek, pengar, inflytande och makt. Om det kommer många nya medlemmar blir framgången tydlig.

Detta är i stort en ganska konsumistisk hållning. Bara vi får mera just nu så blir vi nöjda. Det tillfredsställer våra omedelbara begär. Men förändrar det något på riktigt? Några djupgående strukturer eller kan det få oss att komma djupare in i de existentiella mysterierna? Gör det oss till helare människor?

På liknande sätt som att konsumtionen gör det vi konsumerar till något som till synes fyller de behov vi har och som vi vägrar att ta på allvar, blir jakten efter nya medlemmar något som får ersätta de behov och angelägna uppgiffter som dessa rörelser egentligen kom till för att ägna sig åt.

Medlemsskapsfokus bidrar till ett bibehållande av status quo, till att ingenting avgörande händer, till att vi fortsätter som om allt vore bra. Det blir ett ägnande åt små fjäskande petitesser för att fånga människor i stället för att våga ägna sig åt det som är viktigt och väsentligt.

Kanske dags att söka efter en mer profetisk roll? Kanske dags att söka efter att vara den som säger det som behöver sägas, att vara en som inte bara har ögon utan även ser, att vara en som gör skitjobbet, trots att det inte ger några belöningar eller någon status?

Myndiggöra troende

Vi är vana vid att låta oss representeras av andra, kungen, politikerna, kyrkan och andra representanter för de kulturella sammanhang vi ingår i. Vi är också vana vid att tala för andra, för de hemlösa, papperslösa, invandrare, barn m fl grupper som vi gärna framställer som homogena. Som om någon kunde tala för oss eller vi kunde tala för någon annan.

Jag ser fram emot när insikten sprider sig att ingen kan föra någon annan människas talan. Vi måste lära oss att tala själva och att veta vad vi själva tänker, står för och vill få uttryckt. Det är också på tiden att vi lär oss att lyssna på vad andra människor säger, i stället för att göra det lätt för oss genom att lägga orden i deras mun.

Kanske blir tillvaron inte lika enkel då, men först då börjar vi närma oss att se den som den är. Det kan kanske förvirra oss och få oss att känna oss handlingsförlamade men först då kan mänskliga möten uppstå.

Vi måste myndiggöra inte bara vuxna, utan även barn. Inte bara friska utan även sjuka. Inte bara  medialt tränade politiker utan även medborgare.

Även i kyrkan är det på tiden att människor börjar behandlas som tänkande, egna individer, i stället för omyndiga, själar som behöver ledas in på den rätta vägen.

Är livet en gåva eller ett projekt?

Är livet något vi åstadkommer? Något vi skapar? En prestation? Eller är det något vi får som en gåva? Ifrån vem i så fall? Har vi då inget att vara stolta över eller inget ansvar över våra liv?

På sätt och vis är det en gåva. Det är något vi drabbas av oavsett om vi vill eller inte. Vi har ingen merit i att vi blev till och inte heller något eget ansvar för detta. Om det sen är föräldrarnas ansvar och merit att vi kom till eller Guds känns som att det går vilket som. Livet är något vi har, något som vi måste förhålla oss till och göra till vårt eget.

Om vi inte gör det är frågan om vårt tillstånd verkligen kan kallas liv. Är en kropp med fungerande biologiska funktioner ett liv? Eller är livet någonting annat? Sysslar medicinen med liv, eller vad sysslar den med egentligen? För att livet skall bli mer än bara biologi, krävs det något mer, men vad är detta något? Mening?

Att fråga vad meningen med livet är, känns som en omöjlig fråga att svara på, mer än möjligen min egen personliga mening med mitt eget liv just i denna stund, men det känns som att livet måste innehålla någon mening, något innehåll, någon substans för att vara ett liv och inte bara funktioner. Detta är nog något som vi måste skapa, gestalta, något som kräver aktivitet och engagemang. Inte helt lätt alla gånger.

Men betyder det att det inte är någon mening att ha kvar det biologiska livet om det inte känns meningsfullt just nu? Om en ser i ett längre perspektiv så är det fullt möjligt att göra sitt liv meningsfullt, så det är definitivt värt att ha det kvar. Fast i väldigt jobbiga situationer i livet, då alla illusioner har krossats och all energi är borta kan det vara svårt att ta fram meningen själv. Vi orkar helt enkelt inte.

Då blir medmänniskornas betydelse tydlig. De som bryr sig och kan ge tid, uppmärksamhet och värme, även då vi inte har något att ge tillbaks. De behöver inte göra något storverk, men kan vara där och hjälpa en att komma igenom dessa perioder och ge en livskraft tillbaka.

Guld åt dessa medmänniskor! Ännu mer åt de svaga människor i livets utkanter, som är i situationer då livet hänger på en tråd, och åt dem som söker vägar tillbaka till en uthärdlig tillvaro.

Vi har skäl att vara stolta över att vi finns till och orkar möta livet! Vi är ansvariga för de delar av livet vi kan påverka, men inte mer.

Könsneutrala namn

Det tycks inte finnas några riktiga lagar kring detta. Det som direkt rör vilket förnamn en får ha ur lagstiftningen är väl detta:

”Som förnamn får inte godkännas namn som kan väcka anstöt eller kan antas leda till obehag för den som skall bära det eller namn som av någon annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn.”

Ändå så väljer vår kära utövande statliga myndighet, PRV (patent- och registreringsverket) om och om igen att neka människor som väljer ta nya namn detta, då de uppenbarligen tycker, på sina egna påhittade olagliga grunder, att vanliga namn kan väcka anstöt, eller inte är lämpliga som förnamn, bara pga personen ifrågas kön.

Bedömningen varierar förstås på vilket myndighetsperson som fattat beslutet.

Ganska uppenbart fall av statlig könsdiskriminering!

Kanske dags för en stor massaktion, då 1000 personer med ojämn näst sista siffra i personnumret väljer att ta sig namnet Emma, Linda, Lovisa, Tove eller något annat stötande namn och 1000 personer med jämn näst sista siffra i personnumret väljer att på en och samma gång ta sig namnen Filip, Oskar, Linus eller något annat namn som uppenbarligen inte är ”lämpligt”?

Panopticon

Denna övervakningsmodell som tycks lysa i ögonen på våra kära politiker, kan användas för att bevaka inte bara kriminella, utan även fattiga, fysiskt sjuka, de som har psykiska ”problem” m fl utsatta grupper. Den kan förstås mycket väl användas i undervisning med.

Bentham verkar ha varit inne på många användningsområden, där detta effektiva, ekonomiska, rationella, logiska och av känslor oberörda system kunde komma till god användning. Att övervaka folk och på så sätt göra skam och självensur till drivfaktorer i samhället, fungerar i teorin bra, förutsatt att det är det samhället vi vill ha.

En viktig del av det är att individer hålls isolerade från varandra, att den sociala kontakten bryts.

Det är ett transparent system, fast åt bara ena hållet. Det är bara övervakaren, den med makten som kan se allt, den som övervakas får inte ta del av denna transparens.

Jag ser fram emot då transparens ska bli något som gäller åt alla håll, då det inte bara är de som redan har problemformuleringsperspektivet med den politiska, medicinska, juridiska, mediala och ekonomiska makten, som får full koll på dem de definierar.

Rent behovsmässigt, åtminstone om jämlikhet och demokrati är några slags ideal, så är det förstås de med makten som behöver övervakas och deras position som måste problematiseras och avnaturaliseras.

Den största könssjukdomen

Många lider av psykiska besvär då de känner tvångstankar kring sitt kön. De känner sig tvungna att gestalta ett visst antal drag som de förknippar med detta kön, på ett närmast besatt sätt, trots att alla dessa drag är onödvändiga och svarar mot en konstruktion som finns uppe i huvudet. Vanligt är att folk får för sig, redan från tidig ålder att de är män (som de kallar det), och ägnar i stort sett hela sitt liv åt att bevisa denna omöjlighet. I stort sett likamånga är drabbade av att tro sig vara något de kallar för kvinnor, och drabbas självklart svårt av detta.

Det (o-)lustiga är att så otroligt många har denna sjukdom då de inbillar sig höra till en viss imaginär könskategori och gör i stort sett vad som helst för att bevisa detta för sig själva och andra. Det sjuka har i stort sett blivit normaliserat och de som ser igenom denna utifrån sjukdom förstås inte av den stora gruppen som lider av den, utan blir snarare de betraktade som sjuka.

Kanske dags för lagstiftning om sjukdomsförklaring av detta tillstånd så att det äntligen kan bearbetas, med seriösa metoder?

Queera logier i Thomasevangeliet

Här är tre exempel på delar av logier med hyfsad queer potential (även om de finns i ett relativt patriarkalt sammanhang)  i Thomasevangeliet att begrunda:

Nr 22

Jesus sade till dem: ”När ni gör de två till en och gör det inre som det yttre och det yttre som det inre och översidan som undersidan, och så att ni gör mannen och kvinnan till en enda, för att mannen inte skall vara man och kvinnan kvinna, när ni gör ögon i stället för öga och hand i stället för hand och fot i stället för fot, bild i stället för bild, då skall ni gå in i riket.”

Jämför denna med Gal.3:23 av ”feministen” Paulus:

”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Nr 79

”Välsignat moderlivet, som inte blev havande och brösten, som inte gav mjölk.”

Apropå normen att skapa barn…

Nr 114

”Ty varje kvinna, som gör sig till man, skall gå in i himmelriket.”

Detta beskriver förstås problemen med att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle men också potentialen i att gå utöver/bortom könen, som i logie 22.