Varför är det svårare att bli förlåten än att förlåta?

Det verkar som att vi ofta har större problem med att bli förlåtna än med att förlåta. (Detta var något jag hörde på ett seminarium nyligen.) Är det så?

Jag tror att det krävs minst lika mycket aktivitet att ta emot förlåtelse som att förlåta. Att tänka att det inte är någonting stort som kräver sin ansträngning är att förminska problematiken som är involverad.

Då en förlåter är det ett beslut en själv tar, en aktiv handling. Det är något en gör i en situation där en är i moraliskt överläge, och där en inte har så mycket att förlora. Eller?

Att bli förlåten gör att en hamnar på samma nivå som den andre. Eller gör det det? En hake är att en lätt hamnar i tacksamhetsskuld. En blir också av med sin ”offerposition” som kan ge en en viss fördel, och som hjälper till att ge en en tydlig identitet. .

Det är den som förlåter som är den snälla, den som kan vara den överseende, den som inte ”fastnar” i det förflutna. Bådas situation förändras.  Bådas identitet förändras. Både att förlåta och att bli förlåten kräver ganska mycket av oss. Jag känner mig inte alls säker på att det är en stor poäng i att visa att det ena är svårare än det andra.

Jag tänker att det är bra att ta situationen på allvar och visa respekt för de olika svårigheterna som de två olika parterna måste gå igenom. Som mycket annat är det förmodligen lättare sagt än gjort…

Att byta namn

Det här med att byta namn är intressant. Det är mer eller mindre som en ”komma-ut-process”. En får visa vem en är, och det kanske inte alltid är samma person som andra trodde att en var. Av någon anledning så är det normala att en behåller ett och samma tilltalsnamn genom hela livet. Varför är det så?

Tror vi att vi är statiska personer som inte förändras genom de erfarenheter vi får möta? Är det så roligt att heta samma sak som en fjärdedel av ens klasskamrater? Är det så obehagligt att sticka ut som en egen självständig person?

Att ta sig ett nytt namn är att visa vem en är. Detta gör att en själv får fundera på vem en är och hur en identifierar sig själv och vilka saker en tycker är viktigt. Om det blev norm att byta namn var tionde år, kanske folk skulle uppmuntras att tänka över vilka de är? Denna reflektion vore positiv tycker jag.

Varför knäpps kvinnokläder och manskläder åt olika håll?

Klädaffärer utgår ifrån tvåkönsmodellen (det är åtminstone mitt antagande utifrån det jag ser). Att det finns två separata sorts personer, som har helt olika sätt att klä sig. Detta är förstås en väldigt underlig utgångspunkt. Det innebär att en så fort en går in i en sådan butik ska markera sitt kön, genom vilken avdelning eller våning en väljer. Detta är hyfsat irriterande för oss som inte vill det. Det innebär att vi som inte nödvändigtvis delar dessa estetiska preferenser som tilldelas oss, blir udda både i samhället i stort och särskilt i butikerna.

Idag då jag skulle spana lite på kläder, så gjorde jag en konkret observation apropå detta, som inte är ny på något sätt, men de kläder som en köper på herravdelningen är knäppta åt motsatta håll än de som en köper på damavdelningen. Då jag den ena dagen sätter på mig en byxa från damavdelningen sitter det vänstra tygstycket innanför det högra. Då jag nästa dag sätter på mig ett par byxor inköpta från en annan avdelning, sitter det vänstra tygstycket utanför det högra. Varför?

Jag vet att det inte är ett stort problem att ägna all min tid åt (och det gör jag inte), men uppenbarligen är det tillräckligt stort för att affärerna och tillverkarna av kläder ska bry sig om att göra två olika modeller (näst intill konsekvent motsatta) för samma sak, så de verkar anse att det är väldigt viktigt? Är det någon som vet varför?

Är alla som förväntas handla kläder i en avdelning som hör till en viss könskategori, högerhänta eller vänsterhänta? Eller har jag helt fått denna uppdelning om bakfoten och de olika sätten att klä sig och dela upp butikerna inte har med kön att göra utan med huruvida en är vänsterhänt eller högerhänt?

Nytt namn – en som agerar

Vad är jag då om jag inte bara är en som tvivlar? Vad skulle mer träffande kunna beskriva mig idag, i den kontext jag befinner mig i då jag skriver på denna blogg på internet, där en del personer kopplar detta till en person i fysiska livet, men de flesta kanske bara ser vad jag skriver? En person med en vilja att acceptera livets förändringar, men som inte vill vara passiv i mitt förhållande till livet och till förändringar utan vara aktiv i förhållande till dessa . Långt…

Jag vill komma åt det här med att jag själv är aktiv och ett subjekt, den som agerar, inte passiv eller en som reagerar. Även om vi alla både agerar och reagerar, så vill jag hellre positionera mig själv som en agerande och handlande person.

Den som agerar låter lite som att jag skulle vara unik på något sätt i detta, vilket jag har självinsikt nog att förstå att jag inte är. En som agerar låter lite mer kopplat till en verklighet med många agerande personer. Kanske låter det även lite väl ödmjukt och självnedtonande?

Tja, den som läser det jag skriver här får väl göra en bedömning om huruvida den uppfattar det som ödmjukt/självutplånande eller inte, men det ska inte jag behöva låta mig styras av. Så nu tänker jag byta titel här för en tid till - en som agerar.

Tvivlaren/Tvivlerskan/En som tvivlar

Jag har hittills skrivit här med namnet Tvivlaren. Namnet stör mig. Det är ett praktexempel på en androcentrisk titel som i sin maskulinitet räknas som könsneutral. Jag vill inte bidra till att förstärka det maskulina som det universella och göra det manliga till norm.

Går det att förändra denna titel och göra den mer neutral så att den inte är inlåst i ett binärt könssystem och förstärker den ena av dessa motpoler som norm? Tvivlerska? Detta är en form som låter mindre maskulin och mer feminin, och om jag är en trovärdig skribent och skriver bra saker så skulle det potentiellt kunna visa att även personer som uppfattas som feminina, eller kvinnor, kan skriva tunga saker, trots deras/vårt kön som fortfarande har en låg position och antiintellektuell image bland folk (läs män och dess likar) i allmänhet.

Tvivlerska är liksom tvivlare ett ord som är fast i och förstärker ett binärt könssystem. Tvivlerska visar också att om det är någon som är feminin eller kvinna så måste det markeras, och även det försärker såklart den maskulina normen.

Kanske är ett alternativ att inte substantiviera mig själv till en sak som tvivlare eller tvivlerska utan att prata om mig själv i termer av handlingar? Att göra mig själv till ett subjekt i stället för objekt.

En som tvivlar

Det låter bättre tycker jag men det ger å andra sidan intrycket av att jag är en som tvivlar och inte gör någonting annat och det stämmer ju inte. Det kategoriserar mig som person och ger en bild av att jag är på ett visst ganska smalt sätt. Jag tror, hoppas, ifrågasätter, har roligt, undersöker, drar slutsatser, blir arg, reflekterar och en massa annat om och om igen.

I en fas av mitt liv, i ett specifikt religiöst sammanhang var att tvivla en handling som skilde mig ifrån min omgivning och som därför kunde visa lite av vem jag var i den kontext jag befann mig i.

Varför jag inte vill vara politiker

Själva uppgiften förutsätter ohederlighet, då en ska inta en försvarsposition och hela tiden försvara sig och sitt parti och säga att allt är bra trots att det inte är det. Det vore skönt om detta politikerideal kunde förändras, men då måste hela kulturen kring politik förändras. Där är jag gärna med och bidrar!

Vegomässa i Stockholm 13/9

Äntligen kommer jag att kunna vara med på Vegomässan! Jag ser fram emot att njuta av alla de veganska delikatesserna och av att vara i en miljö som bygger helt på icke-våld! Platsen är: Enskilda Galleriet, Kronobergsgatan 37, t-bana Fridhemsplan, Stockholm. Tiden är: 10:00-18:00 Mer info finns på http://www.djurrattsalliansen.se/vegomassan/

Motsättning mellan spontana samtal och kontinuitet?

Spontana samtal handlar om små tidsintervaller. Det är något oförutsägbart. Det är något vi kastar oss in i utan att kunna veta vart det leder (Om vi vet vart det ska leda handlar det inte om samtal utan om manipulation). Det är något livsviktigt för vår överlevnad, för att våra liv ska få något innehåll, någon stimulans.

Spontana samtal kräver rum. Stora rum där det finns plats att vara precis så komplicerade som vi är. Något av det som kan förhindra spontana samtal är styrning och begränsning, minskning av utrymme. Eller förhindrar detta verkligen spontana samtal? Det påverkar dem definitivt, men samtidigt går det att vara spontan inom en massa olika ramar, eller?

Så är kontinuitet något som minskar spontaniteten? Jag skulle säga att ett kontinuerligt sammanhang sätter ramar. Dessa gör det ofta lättare att vara effektiv, i ett kortsiktigt perspektiv. Men frågan är om vårt mål är att vara effektiva? Är det inte det vi är nästan hela tiden? Om kontinuitet värderas moraliskt, som något positivt, får spontaniteten motstånd (förutsatt att de definieras som något slags motsatser eller liknande, vilket kanske inte behövs?)

Jag tror att vi (ibland eller ofta) behöver vara ineffektiva, gå ifrån det här tänkandet med att vi måste använda varenda minut väl (som du kanske anar har jag själv vissa problem här…) för att nå fram till sidor hos oss själva som annars inte kommer fram. Sidor som kan ge helt nya dimensioner till samtal mellan människor och kring vår gemenskap sinsemellan.

Något som kanske tydligare påverkar de spontana samtalen negativt än sammanhang med fokus på kontinuitet är tid, eller rättare sagt brist på tid. Trots att själva samtalen är korta och försvinner på en gång (mer än möjligtvis i minnet, där de kan vara otroligt värdefulla) kräver de mycket tid. Ett spontant samtal kan inte pressas fram på kort tid. Ett samtal kan möjligtvis jobbas fram på beställning, med mycket viljekraft, men jag vet inte om det kan kallas spontant…?

Kanske är kontinuitet något som förbinder de små tidsintervallen med de stora, och som alltså sätter de spontana samtalen i ett meningsfullt sammanhang?

Kan vi påverka vår tillvaro?

Jag tror att det är en illusion att vi kan frigöra oss från ett historiskt sammanhang. Vi är och förblir påverkade av det vi har med oss som individer, men också av de historiska flöden som kulturerna vi befinner oss i bär med sig och som vi måste förhålla oss till.

Om vi ska vara ärliga (vilket är en god början) så måste vi utgå ifrån där vi är just nu och att vi är någonstans i en specifik del av historien (eller kan vi vara en del av en kosmisk evighet, som inte mäts i tid eller rum?). Till viss del är vi bundna av historierna, traditionerna och det kontinuerliga. Samtidigt så är inte dessa statiska eller jämnt förändrande. Ändringar kan komma plötsligt och vi kan vara med och forma dessa förändringar, även om vi inte styr dem och kan förutsäga resultatet av våra handlingar.

Vi är inte predestinerade (vill jag i varje fall inte tro), helt och hållet, vi har en viss frihet, som vi kan välja att använda.

Vi finns alltså i någon slags kontinuitetstillvaro, men på något sätt tror jag att det vore önskvärt om vi inte lät de orsakskedjor som vi har runtomkring oss stå orubbade, utan att de fick skakas om. En utmaning är att försöka bryta dessa, eller åtminstone att förskjuta dem i en viss riktning. På så vis kan vi bli aktiva i stället för passiva delar av våra egna liv och våra verkligheter.

Vi kommer inte att veta i förväg hur stora förändringar detta innebär att vi kan åstadkomma i livet, kanske är de inte så stora, men jag vill tro att de vi kan åstadkomma är betydelsefulla.

En social/mänsklig institution föds!

Jag var med om ett seminarium i helgen, eller rättare sagt en invigning av en tankesmedja, där de som invigde förklarade att nu var smedjan, inte öppnad, eller invigd, utan född. Det var ett intressant ordval tyckte jag.

Ordet har helt klart en icke-maskulin prägel, vilket kan vara väldigt skönt, speciellt om det gäller något så traditionellt statusfyllt som en tankesmedja.

Ordet signalerar att tankesmedjan är en egen person eller ett eget väsen som nu lever sitt eget liv. Visserligen beroende av oss, men som vi inte helt kan styra. Detta frånsäger oss förstås inte ansvaret för den, men påminner oss om att dialogen (som förhoppningsvis kommer att prägla smedjan) är oförutsägbar och att vi inte kan förutsäga dess resultat, lyckligt nog.

En smedja består av människor och av deras samtal, tankar och handlingar som uttrycker en massa saker som förändras hela tiden. Trots detta är det en institution, vilket allt gemensamt mänskligt liv förr eller senare blir. En institution i sig är inget självändamål, utan kan användas så länge den fyller ett behov. Om andra sammanhang efter hand fyller de behov som uppstår bättre, kan engagemanget flyttas dit.

En institution kan möjligtvis vara mer trögrörlig än individer och ge en (värdefull?) kontinuitet i samtalet. Låt oss hoppas att kontinuiteten inte får ta över det spontana samtalet och dialogen, om de nu står i motsättning till varandra?