Förnöjsamma och stabila människor

Vill vi vara “sunda, lydiga, stabila och förnöjsamma människor”? Till vilket pris? När är det bra att vara t ex förnöjsam? Kanske är det en positiv egenskap, som hela tiden motarbetas då det gäller vår konsumtion. Vi uppmanas hela tiden att köpa nytt, för att få förändring och för att vi ska bli nöjda, vilket vi bara ska bli för stunden, för att sen få tillbaka denna oro.  Kanske dags att börja propagera för “underkonsumtionens etik och filosofi”?

Å andra sidan vill makthavarna att vi ska vara nöjda med det samhällssystem vi har och att vi inte ska protestera emot det, att vi ska vara lydiga, och inte reagera.

Kanske är det förnöjsamhet med urskiljning som krävs?

En grej som gör att vi lätt blir nöjda med status quo, är att vi inte intresserar oss för historien, att vi betraktar historia som “humbug” och inte bryr oss om den. Jag är inte särskilt mycket för att fastna i det förflutna, men det är helt klart oroväckande, då kunskapen om vad som har hänt tidigare försvinner. Måste alla misstag upprepas in i det oändliga? Kanske består inte livets mening i att “vidmakthålla lyckan” utan snarare “i att stegra och förfina medvetandet, i att utvidga kunskaperna”?

 Uttrycken i citationstecknen har Huxley hjälpt mig med.