Just nu = någonsin?

Ska det som en person ”just nu tycker är vackert tolkas som gränsen för allt det som personen ifråga någonsin kan älska”?

 Citat av Botton

Lyx och enkelhet

Varför vill vi alltid komma med dessa antiteser, att någon antingen är på det ena sättet eller det motsatta? Vi tycks älska att låsa fast människor i positioner av alla de slag och helst i ytterlighetspositioner. ”Tag till exempel de truismer som säger att vi inte kan vara både roliga och allvarliga, både demokratiska och förfinade, kosmopolitiska och lantliga, praktiska och eleganta…” eller ”den traditionella antitesen mellan lyx och enkelhet. Lyx har tenderat att associeras med storslagenhet, svulstighet och arrogans - medan enkelhet ibland har likställts med misär, ibland med inkompetens och lika ofta med smaklöshet…” Kanske går det att skapa ”ett nytt ideal där lyx varken betyder dekadens eller en förlust av kontakten med själens demokratiska sanningar, och där enkelheten kan förenas med ädelhet och förfining”?

Härmed tar jag mig rätten att vara både långsam och effektiv, snäll och smart, demokratisk och intelligent, ekonomisk och med höga kulturella ideal, fattig men med smak…

Citaten var av A.d.Botton

Musik jag tycker om

Som sagt så talar olika musik till oss beroende på vilka miljöer vi befinner oss i just nu och vad vi saknar i våra liv och i vår omgivning. Jag attraheras ofta av den enkla musiken den rena och minimalistiska, men vid andra tillfällen av precis motsatt typ av musik som är riktigt frän och häftig. Ofta gillar jag långsam och tillbakalutad musik som blues, men däremot sällan den som är överdrivet snabb, säger väl kanske lite om vad jag saknar i samhället.

 Kompositörer som skrivit mycket sjyst musik inom det ”enkla” eller mer minimalistiska området (verk preciseras efter hand):

• Arvo Pärt
• John Tavener
• Erik Satie

Fräna och sköna kompositörer: )

• Stephen Albert (cellokonserten!)
• Alfred Schnittke
• Dmitri Schostakovitj
• Arne Nordheim
• Vladimir Levitt
• Johann Sebastian Bach
• Benjamin Britten
• Samuel Barber

Sköna röster:

• Renée Fleming
• Björk

Vad är vackert?

”…vi lockas att beteckna något som vackert när vi upptäcker att det, i koncentrerad form, innehåller de kvaliteter som vi som individer, eller våra samhällen i stort, lider brist på. Vi beundrar en stil som förmår fjärma oss från det vi fruktar och närma oss till det vi längtar efter: en stil som har den rätta dosen av de goda egenskaper vi saknar.”

”Sett i detta ljus avslöjar ett stilistiskt val lika mycket vad  dess förespråkare saknar som vad de tycker om. Vi kan förstå 1600-talselitens smak för förgyllda väggar om vi samtidigt drar oss till minnes den kontext i vilken  denna typ av inredning fick sin popularitet: en där våld och sjukdom utgjorde ständiga hot, till och med för de rika-en utmärkt grogrund för en uppskattning av de löften om förbättring som gavs av änglar som håller upp band och blomstergirlanger.

Vi får inte tro att den moderna tiden, som ofta berömmer sig av att förkasta tecken på förfining och låter väggarna vara oputsade och nakna, är mindre ofullkomlig. Den lider bara brist på andra saker…Livet i stora delar av den utvecklade världen [vilket hemskt uttryck egentligen] har blivit reglerat och materiellt rikt, etikettsbundet och rutinartat, och det i så hög grad att vår längtan nu går i en annan riktning: mot det naturliga och enkla, det primitiva och autentiska – en längtan som medelklassen stillar genom att i sina hem ha väggar av oputsade betongblock. ”

”Vi vill se oföränderlighet i våra byggnader, för vi är själva ofta på gränsen till desorientering och raseri.”

Alain de Botton (bygger på idéer från Wilhelm Worringers ”Abstraktion und Einfühlung”)

Hur vill vi förhålla oss till sköna ting?

En vanlig reaktion när vi ser ett vackert föremål är att vi vill köpa det, men vår högsta önskan är måhända egentligen inte att äga det vi tycker är vackert, utan att göra permanent anspråk på de inre egenskaper det ger fysisk gestalt åt.

Att äga ett sådant föremål kan hjälpa oss att förverkliga ambitionen att ta till oss de egenskaper det förmedlar, men vi bör inte utgå ifrån att dessa goda egenskaper automatiskt eller utan ansträngning skall smitta av sig genom själva ägandet. Att försöka köpa något vi tycker är vackert kan faktiskt vara det mest fantastilösa sättet att handskas med den längtan föremålet väcker hos oss, på samma sätt som den grövsta reaktionen på en nyvaknad kärlek kan vara att försöka hoppa i säng med föremålet för ens heta känslor.

Det vi innerst inne vill är att likna, snarare än fysiskt äga, de föremål och platser som berör oss med sin skönhet.

Alain de Botton ur Lyckans arkitektur

Hur släta över klassmotsättningarna?

Som ni kanske märker har det blivit mycket Göran Palm nu ett tag, och mina ämnesval tycks aldrig variera sig. Det blir så, jag snöar in på något ämne, kanske läser en bok och i en bok så finns det ju ofta flera grejer som bara måste lyftas fram, om en inte ska glömma allt ihop och om jag ska lära mig något alls. Palms bok var på många sätt både föråldrad och kanske inte alltid helt nyanserad, men bitvis lyste den upp med guldkorn, eller några riktigt vassa hugg i ryggen på de besuttna.

Här kommer mera:

”…det bästa sättet att släta över klassmotsättningarna tycks vara att privatisera och individualisera medborgarna, att locka dem med personlig fördel och karriär så att de glömmer sin klass, att locka dem med kärlek och familjelycka så att de glömmer solidariteten, att passivisera dem med privatkonsumtion så att de glömmer kampen.” 

Hela kapitlet  ”Den fria debattens ghetton” är alldeles underbart, där han lyfter fram skillnaderna mellan debattartiklar och insändare, hur folk med titlar tas på allvar medan de utan nonchaleras och han visar även hur det är okej att säga radikala saker i smala forum, utan stor publik, men att denna frihet är rätt begränsad till just dessa smala forum, som i praktiken förändrar väldigt lite (känner jag mig träffad eller…).

Att göra själv eller att bli stjärndiggare

”I skolan får vi fortfarande lära oss att själva skriva, teckna, sjunga, spela, idrotta och gymnastisera. Utmärkt. När vi sedan går hem från skolan och läser tidningar, hör på radio eller ser på TV får vi bara uppleva hur andra skriver, tecknar sjunger, spelar idrottar och gymnastiserar, och inte vilka andra som helst utan specialister och professionella som är mycket skickligare än vi själva. Vi inbjuds att avnjuta och beundra dessa stjärnprestationer, och vi gör det gärna eftersom vi av egen erfarenhet vet hur svårt det är att skriva, teckna, sjunga, spela, idrotta och gymnastisera så bra. Men vi inbjuds så ofta och så enträget att bara ta emot, att bara beundra och kommentera vad stjärnorna gör, att ett fördystrande ljus snart faller över våra egna amatörmässiga aktiviteter.

 Så länge jag själv tyckte det var roligt att teckna, sjunga spela och gymnastisera jämförde jag mig inte med några stjärnor utan jag var fullt upptagen av att göra mitt bästa, av att uttrycka mig, av att få utlopp för lustar jag bara till hälften förstod, av att skapa. Men när jämförelsens gift började verka, så att glädjen blev beroende av framgång och hävdelse över andra, då slutade jag upp med detta…Samma gift som när det gäller teckning, sång spel, slöjd och idrott fått mig att ge upp och bli vad massmedia dagligen och stundligen tutar i oss att bli: tittare, stjärndiggare.

Är det inte detta som sker på alla områden där stjärnkult och idoldyrkan, mästerskapstänkande och personlig berömmelse odlas och exploateras, att kulturpyramiden med sin breda bas och sin smala topp vänds upp och ner? Att den stora mängden numera är att finna högst upp, kring stjärnorna och mästarna, men inte längre som aktiva utan som begapare, som konsumenter, som kringsnackare, medan basen av vanliga aktiva och självförverkligande är liten och smal? När detta sker förtvinar kulturen, och så tycks det ha gått med idrotten och musiken. 

Ibland har man en kuslig känsla av att samma sak håller på att hända inom politiken, inom partierna, inom löntagarorganisationerna: att miljoner begapar cheferna-ledarna-stjärnorna när de lägger ut texten och diskuterar i TV-rutan, medan bara ett fåtal tar aktiv del i arbetet, går på mötena och verkar på fältet. Och då förtvinar folkstyret.”

G.Palm

”Den kommersiella indoktrineringens kanske heligaste princip”

”…affärer har ingenting med politik att göra.” G.P. 

Arbetarklass, underklass eller socialgruppIII?

”När ordet ”klass” glider åt sidan är det lätt hänt att också motsättningarna i samhället glider åt sidan, att de ter sig mindre verkliga och svåra än de är, i synnerhet om man hittar en mer idyllisk ersättningsterm, och politiker och opinionsbildare utnyttjar med iver ”socialgruppens” idyllskapande makt. Ställer man ”underklass” mot ”överklass” eller (mera tidsenligt [detta skrevs 1968]) löntagarklass mot den härskande klassen ter sig språket laddat av konflikt och orättvisa, ty detta språk är rikt på väpnade minnen. Men ställer man ”sogialgrupp III” mot ”socialgrupp I” försvinner det mesta av laddningen, ty detta skenbart avpolitiserade språk har bara folkhemska minnen, och något intryck av konflikt eller av grundläggande motsättningar infinner sig inte…”

”…den kanske viktigaste formen av klassindoktrinering i Sverige skulle vara den som får oss att glömma att klasser och klassmotsättningar finns. ”

Jag är väl en av de ”skyldiga” som inte använder mig av dessa konfliktladdade termer längre, utan tycker att dagens ”byråkratiska” uppdelning av oss humanoider är mer intressant än den tidigare, som betonade konflikten mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är inte för att jag är konflikträdd, även om jag kanske har vissa såna drag (förmodligen?), men för att skillnaderna i människors möjligheter att realisera sina livsönskningar handlar om många fler begränsningar än bara just de ekonomiska. Jag tycker nog att underklass är mer träffande än arbetarklass för övrigt om en ska in på ekonomiska grejer, eftersom det är de (ofrivilligt) arbetslösa som är i underläge idag, inte de med arbete.

I tidigare nämnda bok av Göran Palm, så argumenterar han för att klasskonflikten är den stora, och att då andra konflikter och över/underordnande strukturer tas upp, t ex patriarkatet, är det negativt pga att det tar bort vårt fokus ifrån denna den ”största” av alla konflikter enligt honom (hörs det att det är en man jag pratar om eller…?). Tacka vet jag dagens intersektionella fokus, som förhoppningsvis förmår tänka bortom detta fokus på en och endast en konflikt och se att det kan finnas flera samtidigt, som alla måste tas itu med och som påverkar varandra.

Men är det som Göran säger att dessa termer är mindre konfliktfyllda? Sopar de problemen under mattan? Jag tycker nog inte att bara för att problemen breddas och beskrivs i större sammanhang, att de blir mindre, fast jag blir samtidigt glad av dagens klassagitatorer som t ex Göran Greider eller Tiina Rosenberg, som vill påminna oss, om att denna konflikt inte har försvunnit, som vi lätt inbillar oss, då vi bekvämt åker till våra jobb eller sitter och bekymmerslöst skriver på våra bloggar och communities. 

Jag tror dock att han har en poäng som fortfarande håller, då han är inne på att språket avpolitiseras, att det töms på substantiellt innehåll och lätt idylliseras och fylls av föskönande omskrivningar, och detta har knappast ändrats i särskilt hög grad sen dess, tänker jag mig.

”I ett samhälle som gör anspråk på att kallas en demokrati är det opassande att tala om klasser helt enkelt därför att man då lätt blir varse att vårt samhälles bas inte är det politiska systemet (demokrati) utan det ekonomiska systemet (kapitalism) och att klasserna är intimt förbundna med detta ekonomiska system. De demokratiska institutionerna reduceras då till en överbyggnad på denna bas, en ytterst viktig överbyggnad men som alla överbyggnader möjlig att rucka på och i värsta fall riva när basen så fordrar (konjuktursvacka, internationell kris et c).”

Har han rätt? Är det det ekonomiska systemet som styr? Varför har vi i så fall inga demokratiska val om vilket ekonomiskt system som ska finnas? Vilka alternativ förs fram? Några alls? Det här med att rucka på ”demokratin” vid internationella kriser känns ju rätt väl igen nuförtiden efter elfte september… 

Kommersiella annonsers betydelse

”Inga annonser är politiskt oskyldiga i den meningen att de uteslutande avser att locka till köp av en viss vara, de lockar oss samtidigt att se ett värde i sådana företeelser som materiell status, lyxföremål, nyheter, mode, konkurrens och amerikanska termer; de lockar oss att stundligen  tänka på varor och ting; de lockar oss at förbinda skönhet, fräschör, kärlek, familjelycka, anseende, trevnad och popularitet med ting som kan köpas för pengar. Den kommersiella vanan att betrakta allt flera livsområden (fritiden, idrotten, familjelivet, kulturlivet) i termer av varor, utbud, PR och konsumtion bidrar också reklamen till att befästa, inte minst genom sin kvantitet och allestädesnärvaro.”

G.P.