Predikan 1

Jag har aldrig tidigare hållit en predikan, men nu är det alltså dags. Jag får erkänna att jag har haft vissa förbehåll, mot folk som vill ta denna förkunnarroll, då jag inte har velat ha någon över mig som berättar hur jag ska förstå det kristna livet eller tolka Bibeln. Varför har jag då gjort detta val att trots allt göra en predikan? Det pratas i Bibeln om att vi alla “blir ett heligt prästerskap” då vi kommer till “den levande stenen” (1 Petr 2: 4-5). Det är alltså ingen exklusiv uppgift för några få utvalda överordnade, att vara präster, utan det är något som drabbar oss alla som kommer till denna levande sten, som är “ratad av människor, men utvald av Gud”.

Om detta är en uppgift för alla, så försvinner lite av exklusiviteten, och funktionen av att vara en överordnad uttolkare av Bibeln, och hur den ska tolkas, så därför borde mitt motstånd mot predikandet bäst bemötas genom att så många som möjligt (inklusive mig själv) tar del av denna uppgift, snarare än att jag och andra med problem inför detta fenomen, håller oss borta ifrån denna uppgift.

Nu är denna predikan i skriftlig form, så då har du som tar del av den ett mycket bättre utgångsläge för att ta till dig den, och för att kunna tänka efter vad det egentligen är jag säger, analysera detta och göra dina egna aktiva val, om du vill ta till dig detta eller inte, än om du hade fått ta del av den i muntlig form. Jag ska försöka att inte predika uppifrån, och skriva dig på näsan. De tankar jag tar upp nu, är de jag själv har råkat ut för.

Jag tänkte nu inte gå in på sådant som jag ofta brukar harva om, gällande problem med absoluta sanningar och andra särskilt “kätterska” tankar, utan tänker för ovanlighetens skull utgå ifrån bibliska begrepp och söka efter möjliga förståelser av dessa utifrån tankar som jag hittar i samma bok.

De begrepp som jag vill lyfta fram en synvinkel på som jag ofta tycker negligeras är Guds rike och Helvetet. Detta sistnämnda begrepp som så ofta har använts för att skrämma folk, och för att kunna styra dem att bete sig på ett visst vis, med hotet om ett evigt straff, tänkte jag alltså försöka mig på att göra lite mer förståeligt och meningsfullt. Min avsikt är att jämföra dessa två kontrasterande begrepp.

En utgångspunkt för mig är en definition på Gud som kärlek (utifrån t ex 1 Joh. 4:8). Gud är kärleken personifierad (begreppet Gud är en personifiering av kärleken oavsett om Gud faktiskt är en konkret person eller ej, men jag har inte för avsikt att diskutera denna intressanta fråga just nu). Denna kärlek har ett intrinsikalt värde, inte bara ett instrumentellt värde. Gud = kärleken är värdefull i sig själv och inte bara för de goda konsekvensernas skull.  Det jag letar efter är något som är i samma anda som Gud själv, något som är värdefullt i sig självt, där fokus ligger på detta något här och nu, snarare än på vad detta något, detta tillstånd, får för konsekvenser någon gång framöver.

Jag är alltså inne på att det är en evighetskvalité här och nu som är intressant, inte dess tidsmässiga evighet och stora kvantitet rent rymdmässigt. Okej, nu kanske du vän av ordning tycker att det börjar bli dags att blanda in något mer än mina idéer och mina egna avsikter med dessa undersökningar, och jag får väl hålla med. Jag antar att den uppmärksamme sanningssökande (kristne) läsaren, vill ha sin del av “Guds ord” eller Bibeln med, så vad sägs om att ta fram lite av vad Jesus säger i denna samling böcker.

Säger Jesus något direkt om vad begrepp som helvetet eller Guds rike innebär? Det verkar som att “riket” var en av de grejer som Jesus verkligen betraktade som viktigt, eller åtminstone som evangelisterna uppfattade att han fokuserade på.  Matteus svarar så här på frågan vad det egentligen var Jesus pysslade med;  ”Han vandrade omkring i hela Galiléen och undervisade i synagogorna,  förkunnade budskapet om riket  och botade alla slags sjukdomar och krämpor bland folket.”  (Matt. 4:23) Lukas pratar också om detta “Då lät han dem komma och talade till dem om Guds rike, och han botade alla som behövde hjälp.” (Luk.9:11)

Att döma av en bibelkonkordans, så pratade Jesus betydligt mer om Guds rike, än om helvetet (minst fyra  gånger så ofta, enligt mitt ovetenskapliga ögonmått), han verkade ha fattat den grundläggande psykologiska och pedagogiska insikten att det är mer konstruktivt och effektivt att prata i positiva termer än i negativa. Jag tänker göra samma sak här med, i mitt tafatta försök att leva i samma anda som Jesus, och följa i dennes fotspår. Innan dess ska jag dock försöka att lite snabbt ta upp vad Jesus ändå säger om Helvetet, eller Gehenna, som grundordet är.

(Enligt Wikipedia så är Gehenna ”i Nya Testamentets grekiska grundtext ett lånord från hebreiskan som anses vara namnet på en dalgång, Hinnomdalen,  söder om Jerusalem. Några av Gamla Testamentets israelitiska kungar hade där enligt Andra Krönikeboken(28:3, 33:6) ägnat sig åt en hednisk kult som bland annat krävde barnoffer i eld. Hinnomdalen kom därefter att bli synonymt med en fruktansvärd ondska…”)

Ja vad sa jesus om detta? Han har varianter av tre olika uttryck:

Det första är detta “Om ditt högra öga förleder dig så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kastas i helvetet….” (Matt. 5:29-30) Denna varieras genom att ibland är det ögat, ibland handen och ibland foten som förleder oss, men poängen är densamma (De andra varianterna hittas i Mark.9:43-48). 

I markusversionen har den det mustiga avslutet “helvetet, där maskarna inte dör och elden inte släcks”, som dels tycks vara anspelningar på texter ur de apokryfiska böckerna Judiths respektive Syraks bok, men som tycks anspela på döden och på något definitivt, evigt och helt igenom avgörande. Alltså mer åt revolution än reformation, något som grundligt förändrar situationen.

Det andra Jesus sa var detta: “Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta.” (Luk.12:5, finns en liknande i Matt. 10:28).

Jag är inte professionell teolog, så jag kan inte avgöra, om det här syftas på Satan eller Gud , men helvetet tycks i vilket fall vara en obehaglig plats eller ett tillstånd där det inte rekommenderas att vara, även om vissa självplågare gillar ”obehagliga” platser.

Jesus var helt klart en retoriker och apologet, som inte var att leka med, eller som frossade i överdrifter som heter duga och det gör det han säger ibland mycket underhållande, och den tredje passagen är kanske ett ännu tydligare exempel på detta: 

Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till helvetet? (Matt 23: 33) Detta är en del av ett av hans raseriutbrott mot några av den tidens religiösa ledare och enligt honom stora hycklare (han var otroligt hård mot etablissemanget). Detta stycke får en verkligen att vilja ropa länge leve Jesus! Han är inte nådig…

Dessa texter säger inte så mycket om vad helvetet egentligen innebär, men de visar helt klart att det är något negativt, något icke-önskvärt. Vad säger då Jesus om Guds rike, som han pratar desto mer om?

Då han lärde sina anhängare att be, var något av det första de skulle be om att Guds rike skulle komma (Matt.6:10). Senare i samma avsnitt, det som kallas bergspredikan, uppmanade han dem att först söka Guds rike och hans rättfärdighet (Matt.6:33). Han pratar om att Guds rike tillhör barnen (Mark. 10:14), och om att det är svårt för en rik att komma in i Guds rike (Mark.10:25).

Var och när finns då Guds rike? Är det en plats någonstans långt borta i andra galaxer, eller i ett liv efter detta? ”Guds rike är inom er”, säger Jesus (Luk. 17:24) och flera gånger är han inne på att ”Guds rike är nära”. Det kommer inte (bara) att vara nära i framtiden, det är nära redan nu.

Guds rike är något som vi har inom oss något här och nu. Det har med en närhet till Gud/Kärleken att göra, att vi låter oss uppfyllas av Guds ande. Helvetet används lite som en kontrast till Guds rike. Det pratas om två ”riken”, eller platser; Guds rike, och Gehenna. Om Guds rike är då vi lever i närhet med Gud, och då inget skiljer oss ifrån denne, så är kanske Gehenna då vi inte kan leva i denna närhet, då något, det som i kristna sammanhang brukar kallas för synd, skiljer oss och håller oss borta ifrån Gud, något som gör att vi inte kan se Gud eller känna närhet till denne. Det är ett tillstånd som karaktäriseras av frånvaro av Gud, kärlekens lysande icke-existens.

Ett liv utan denna kärlek, är ett icke-liv, det är en förtärande tomhet, frånvaro av den livgivande kärleken. Matteus gjorde ju kopplingen mellan Guds rike och Guds rättfärdighet, Guds karaktär, då han beskrev vad vi oroliga själar skulle söka.  Som jag var inne på tidigare så är Guds väsen något som har ett inneboende värde här och nu, på liknande sätt så borde Guds rike, i och med att det så att säga är en förlängning av hans karaktär, vara något som har ett eget värde just nu och inte bara en belöning för något annat, en belöning som kommer senare.

Jesus är inne på denna linje, då det gäller Guds rike, och om helvetet är antitesen till och frånvaron av detta rike, borde samma sak gälla även helvetet, att det är något som finns här och nu, och som vi kan leva i eller välja bort.

Kanske är det en förenkling, och såna ska vi vara försiktiga med, då de ofta inte hjälper oss,  men om vi nu tillåter oss att göra en sådan för att kunna göra dessa abstrakta begrepp lite greppbara, så kan vi ju säga att antingen lever vi med Gud, i Guds närhet och anda, eller så gör vi inte det. Antingen lever vi i Kärlekens rike eller så lever vi i helvetet nu, eller om vi vill personifiera även detta rike, i Satans rike (oavsett om denna personifiering är bokstavligt sann eller bara en symbol). 

Detta helvete kan se ut på många sätt. Det kan vara många olika saker som konkurrerar med Gud om första platsen i våra liv; pengar, makt, sex och andlig stolthet är bara några av de grejer som kan skjuta bort Gud/Kärleken ur våra liv och göra våra liv till liv i helveten eller i helvetet. Det går som sagt bara att tjäna en herre (Matt. 6:24), som Jesu tidigare nämnda uttalande om svårigheten för en rik att komma in i guds rike antyder.

Om vi kollar på hur Jesus bemöter Petrus, kan vi se att han ibland pratar till honom, som om han är uppfylld av Gud (Matt.16:17) och ibland av Satan (Matt.16.23). Ibland verkar det som att Jesus ser Guds rike uppenbarat i Petrus inre, och ibland, som att han ser att Petrus inte är fylld av Gud utan av Satan, av frånvaron av Gud, kanske av helvetet?

Så vad ville jag ha sagt med allt detta? Kanske att det här med att prata om helvetet som ett straff, eller som en konsekvens i framtiden inte är det allra mest relevanta sättet att prata om detta, inte ens om vi pratar om ett utslocknande, även om det i o f s är ett tydligt exempel på just frånvaron av Guds närhet?

Om vi betonar Guds rike som någonting i framtiden, som något vi har att se fram emot, som en belöning, så kanske vi har missat det som jag tycker Jesus antyder är fokus. Jesus pratar i samma veva som han uppmanar oss att söka Guds rike om att vi inte borde oroa oss för morgondagen (Matt 6:14). Han menar att den har nog av sin egen plåga, så fokus bör inte ligga i framtiden utan att leva i Gud rike, i Guds närhet och kärlekens anda i nutiden.

Talet om riket, det Jesus ägnade sig åt, och kanske det vi som säger oss vilja följa i hans fotspår borde ägna oss åt, är en uppmaning att leva nu, att engagera sig i den värld och skapelse Gud har satt oss att förvalta, trasig som den är. Det är i samma anda som den uppmaningen som Jesaja fick förmedla;  att Herren vill se att vi ”lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Gud önskar inte bara att vi ska drömma om ett framtida rikt liv, utan redan idag ge de hemlösa husrum, klä de nakna, dela vårt bröd åt den hungrige, mätta den som lider nöd osv, dvs leva ut Gud/Kärleken i praktiken, att låta Gud genomsyra oss, så att det inte bara blir tomma ord, utan något som sätts i verket, förnyar våra tankar och förvandlar oss.  

Vi ska aldrig ”behöva stanna upp och tänka”

Jo, jag skrev ju lite om mina våndor inför det här med bloggandets ytlighet och uppmärksamhetssökande tidigare. idag kom ett så uppenbart exempel, så det var nästan skrattretande. Att prata om att jag fick vatten på min kvarn räcker inte. Jag fick en väldigt tydlig offentlig demonstration, på det jag inte ville skapa själv, ett rent utav överpedagogiskt skräckexempel, på vad dels tidningar sysslar med, och vad bloggandet ska gå ut på. Det var mittuppslaget, plus framsida och löpsedel, till den antijournalistiska blaska som kanske mer än någon annan skräpar ner vår miljö, både den fysiska och mentala, i Sverige: metro.

Dessa rubriker illustrerar vad de anser att bloggandet går ut på:

”Börja blogga – tjäna pengar!

”Tjäna pengar!

”Bli känd”

Några kommentarer; för det första, det en bloggare som hjälper metro på detta sätt tjänar är 3 öre per sidvisning. För att få några pengar alls, måste ens sida få minst 5000 sidvisningar per månad. Får den bara 4999 så får bloggaren ingenting. Det bloggaren får av metro för att göra denna reklam, är alltså 150 kr i månaden + 3 öre för varje sidvisning! Här snackar vi slavlöner (med tanke på att det borde gå åt rätt minst tio timmars bloggande för detta)!

Förutom förnedringen att, bli sammankopplad, med metro, en tidning som inte direkt står för hög kvalité (ledsen Stenbeck & co, att ni blir det dåliga exemplet här, jag vet Stockholm City, .se m fl, är samma skräp) , och att bli reklampelare för denna, förutom att krypa som hundar och slavarbeta med den orealistiska målsättningen att bli rik på detta, så går det alltså ut på att bli känd. Inte på att bli känd för sina goda handlingar, sitt gott utförda arbete, sin fina karaktär, utan kort och gott att bli känd. Välkommen till idioternas förlovade land!

Duktiga bloggare [dvs de som drar mycket läsare, och därför kan vara intressanta att ha med för annonsörernas skull] vill de ge ”en chans att publiceras i Sveriges största tidning”. Det är förundrande att tidningarna fortfarande efter alla dessa år, skryter med kvantiteten, som om den hade något som helst med kvaliteten att göra. Människor accepterar detta, människor går på det, det får mig osökt att tänka på Jesu underbart provocerande formulering ”detta fördärvade släkte”. Som den kloka Alice Bah-Kunke mycket träffsäkert beskrev svenskarnas största problem rörande sjyst handel förra våren, på ett seminarium jag bevistade, så är vi svenskar ett godtroget folk.

Som av en olycklig slump lyckades jag hitta detta stycke i artikeln (visserligen har jag skadeglatt kapat bort sammanhanget, men det blir så träffsäkert för vad metro står för utan, så jag är bara tvungen att ta med denna mening): ”Vi har designat Metrobloggen så att användaren aldrig ska behöva stanna upp och tänka…”

Levande hjältar av alla de slag

• Tiina Rosenberg
• Nina Björk
• K G Hammar
• John Shelby Spong
• Gabriella Terneborg
• Diana Mulinari
• Mattias Gardell
• Fler kommer

Kulturrevolutionen hägrar!

Var i kväll ute och gjorde något så exotiskt som att leta efter en ny kostym. Det gick förstås inte så bra, då nästan alla är störtfula (fast det måste erkännas att det var ännu värre för några år sen, nu måste vi inte ha en meter breda axlar, vilket inte är så estetiskt tilltalande, i mina ögon. )

Jag märkte dock att det tycks vara en hobby för väldigt många att shoppa kläder. Då föddes min omskakande idé. Tänk om alla dessa som går och shoppar nya skor dagarna i ända gradvis skulle byta intresse och börja gå på bibliotek, och läsa böcker. Snacka om kulturrevolution vi skull kunna få!

Blogtoppen

Nu har jag lagt till Bloggtoppen här. Varför då? Brukar jag inte vara så in i bänken kritisk till alla som gör saker bara för att få läsare, tittare, lyssnare osv. Medier, kulturpersonligheter, politiker och kändisar, som gör saker bara för att få uppmärksamhet, bli kända och sedda/hörda, brukar jag ju vara ganska skeptisk till. Jag brukar vara inne på att saker ska göras för att de är viktiga i sig, inte av andra orsaker. Så vad betyder detta, ska jag nu komma med en patetisk bortförklaring, till varför just mitt fall skiljer sig från dessa, och argumentera för att det har ett egenvärde i sig att folk läser min blogg, eller ska jag helt enkelt erkänna att det var en krass egoistisk handling? Varför gjorde jag det?

För min del har själva skrivandet ett värde i sig. Det hjälper mig att få fram vad jag egentligen tänker, inte bara det att tankarna blir klarare då de måste sättas på papper, eller rättare sagt dataskärmen, utan att de faktiskt till stor del kommer till just i skrivandeprocessen. Men vill jag göra en privat, exhibitionistisk dagbok, som gör att alla voyeurister ska kunna spana in i mitt innersta, trots att det egentligen rör saker som de inte har med att göra?  Jag tänker att svaret där är nej.

Orsaken till att jag började skriva just en blogg, var kanske att jag var intresserad av det här fenomenet med alternativ media, och att internet ger möjligheter för många att skiva, och på så vis kommer många mindre åsikter fram och inte bara mainstreammedias. För att alla dessa bloggar i praktiken ska göra någon skillnad krävs det ju att folk läser dem, eller? Det finns ju ett stort värde bara i det att folk skriver själva, att de själv tar på sig journalistrollen, i stället för att bara läsa det journalisterna skriver åt oss.

Nu har jag hur som helst gjort det, och det tyder på att jag vill konkurrera med andra bloggar om uppmärksamheten, andra som gör samma bra saker som jag, för demokratin. Kanske är det för att jag vill lyfta fram en blogg med seriöst innehåll, och en som inte bara handlar om trivialiteter? Men vem är jag att avgöra att det jag skriver är mer meningsfullt än det någon annan skriver? Varför tror jag att mina tankar är så viktiga, och särdeles intressanta? Varför ska jag ta någon annans tid i anspråk?

Okej jag får väl erkänna att jag tror att det jag skriver är viktigt, och att jag gärna ser att andra får bemöta dessa tankar och att jag blir glad om andra gör prioriteringen att lägga sin tid på detta. Om de inte gör det, så fortsätter jag ändå, eftersom det är viktigt för mig oavsett, eventuell nytta.

Det heliga talet 40 – en vardagsaktivists lamentation

Vi jobbar 40 timmar per vecka året om i 40 år (de som råkar höra till den grupp allt mindre grupp som har heltidsarbete) eller så är åtminstone idealet. Detta gör oss trötta, avtrubbade och gör att vi inte orkar med det vi egentligen skulle vilja göra med våra liv, om vi fortfarande orkar drömma och tänka efter vad vi egentligen vill.

Vi åker som packade sardiner på charterresor eller för de som vill vara lite mer annorlunda och unika på äventyrsresor eller en orörd strand (de få som finns kvar, även om den exotiska upplevelse till stor del är en illusion) eller på kulturella resor till någon storstad dit alla andra också åker, för att höja vårt intellektuella kapital, och kunna säga att där har jag varit, fast vi egentligen inte blivit visare alls av detta. Vi åker på weekendsretreatar, på meditationer, på span… vi shoppar loss på lördagarna och gör vad vi kan för att göra annorlunda saker, för att slippa ifrån vardagen.

Relationer ska vara fantastiska, de ska vara romantiska, på tipp-topp som i film,  och det gäller att vara nyförälskad. Det ska till storartade händelser för att vi ska stå ut. Då det gäller försöken till mer långsiktiga relationer är det händelser som bröllop, som är viktiga, trots att detta är en mikroskopisk del av ett sådant förhållande. Det tas bilder för att minnas denna händelse (precis som andra händelser) så att vi kan leva i drömmarnas värld i stället för i nuet där vi är.

Vi tycks vara rädda för vardagen. Vi vill inte ha den, vi vill inte leva i den, utan försöker att fly ifrån den. Folk tycks utgå ifrån att den inte går att förändra eller att göras uthärdlig. Vi är inte vana vid att göra en sak längre än fem minuter utan att förlora koncentrationen eller att bli uttråkade och uttråkade vill vi inte bli. Varför inte? Är vi så måna om att verka viktiga att vi måste vara upptagna, med spektakulära händelser, flykter från verkligheten? Är arbetet en sådan flykt ifrån verkligheten? Ifrån ledan? Vad händer om vi inte flyr? Vad kan hända om vi måste möta oss själva precis så tråkiga och förutsägbara som vi är?

Den reella verkligheten tycks vara det jobbigaste. Vi tror att cybervärlden kan rädda oss ifrån denna. ”Illusioner rädda oss!” Rädda oss från detta tråkiga och meningslösa liv? Vi kan inte acceptera våra kroppar, utan måste förändra dessa. Det räcker inte att se bra ut, vi måste se annorlunda ut än igår, för vem vill vara densamme, vem törs stå för detta?

Dagens aktivism ska vara uppseendeväckande, följa samma medielogik som allt annat, den ska synas, vara spektakulär och häftig. Länge leve långsamma gräsrotsaktivister, som vägrar att reducera sina insatser till detta, som sysslar med folkbildning, långsiktigt förändrande av sin egen livsstil, lokalpolitik helt utan medieintresse, dessa sanna revolutionärer!

Vi går på restaurang för att äta bra mat. Att äta bra mat kan ge en viss status, men att stå hemma och göra egen bra mat, är liksom inte synbart, ingen ser detta och ger oss bekräftelse för detta. Vad är en människa utan bekräftelse? Det stora målet för många verkar vara att bli kända, inte att bli kända för någon särskild prestation, idé eller egenskap, utan kändisskapet i sig. Finns det ingenting som är värdefullt och kan ge mening åt våra liv? Går det inte att förändra vardagen, att acceptera den och att göra den meningsfull? Varför inte kämpa för vardagen, för att uppgradera den, satsa energin på denna i stället för på att fly ifrån den?

Är 40 det heliga talet? Heltidsarbetets heliga tal, lösningen på problemet? Eller är 42 svaret på livet, universum och allt, som Adams räknemaskin kom fram till?

Nationaldagen

Då har politikernas stora dag, som de har velat lägga på oss uppifrån, som en högtidsdag, varit. Nationaldagen. Dagen som ska få oss att börja tycka om alla svenskar, som ska bidra till att förstärka det underbara konsensustillståndet, som ska få allt kritiskt tänkande kring den politik som förs i vårt land att smälta som smör i junisolen. Dagen som ska få oss att bli mer svenska, att börja vurma för den svenska nationalstaten, och identifiera oss med de som bor innanför dess gränser och får privilegiet att vara medborgare här.

Nationalism, handlar om att skapa en identifikation som en grupp, en kollektiv identitet, ett ”vi”, som står i skarp kontrast mot ”dem” därutanför. Det kan tyckas oskyldigt då det handlar om sport att bli som besatta av sitt land och sina landskvinnor och landsmän, och att alltid tycka att det dessa gör är bättre än det alla andra idrottare gör. Jag ser det dock som ganska osmakligt att sätta all denna vikt vid det som är vårt bara för att idrottarna råkar ha samma medborgarskap, även om vi egentligen inte har något med deras prestationer att göra. Att sitta och dega i soffan och känna sig som en stolt svensk, då någon annan gör något imponerande är kort sagt rätt löjeväckande.

Idrottare görs till hjältar, men vad gör de egentligen för världens goda (och vad gott gör publiken?) ? Finns det inga större hjältar att fira, några som verkligen gör något för att förändra världen till det bättre? Eller hör de hemma i sagornas förflutna?

Hur som helst, vem tjänar på att vi svenskar blir mer nationalistiska? Vem tjänar på att vi älskar nationen, staten, det ”svenska” folket? Vilka kommer att förlora på detta?

Jag skulle gärna se att vi kunde tänka lite större än till bara våra egna gränser, att vi skulle kunna bry oss om även de utanför Sverige, och de som är här men inte har fått asyl, uppehållstillstånd och medborgarskap. Att vi kunde börja bry oss om andra, sätta sig in i deras situation, börja ta ansvar för inte bara vår egen lilla skyddade värld utan även för hela vår planet. Att fastna i nationaldagsyra, bäddar kanske inte för att se så särskilt långt bortanför vår egen lilla horisont…

Länge leve de nationslösa, de papperslösa, flyktingarna, internationalisterna och globala medborgare som inte vill låta sig begränsas till att identifiera sig med en nation!