Et Dukkehjem

Kanske vore det ett tecken på någon slags normalitet att en tog helt ledigt då en hade semester och inte fick besynnerliga idéer om att vara tvungen att fylla denna tid också den med inbillat matnyttigt innehåll. Såpass normal har jag inte lyckats bli hittills. Sitter nu och ska klurar på om Ett Dukkehjem lever upp till sina rykten om att vara en av de tidigaste nordiska texterna som lyfte fram de skeva livsvillkoren vi har beroende på om vi kallas gummor eller gubbar. Finns helt klart flera skevheter i det borgerliga livet som han lyfter fram till beskådning, herr Henrik.

Utrota fattigdomen!

Peter Singer utmanar igen! Han är en av få jag kan komma på som verkar sträva efter att leva upp till Thoreaus begrepp filosof (i motsats till professor i filosofi), alltså en person som inte bara driver sina tankar i en abstrakt värld, utan som lever sin filosofi i undersökande levande praxis.

Nu är han inne på det självklara att vi har en skyldighet att göra något för att utrota fattigdomen, och varje gång vi spenderar pengar på annat så gör vi ett val som får konsekvenser och som han är inne på är moraliskt fel, om jag förstår recensionerna på boken rätt.

Singer är konsekvent och lever det han tror på. Jag har svårt för sånt, men älskar det samtidigt. Jag är likadan själv och blir nästan lite stolt över att jag har vissa likheter med en vegoguru som honom.

USA börjar hänga med trenden?

Här är en intressant undersökning: http://www.usatoday.com/news/religion/2009-03-09-american-religion-ARIS_N.htm! Jag kommer att tänka på Inglehart-Welzel Cultural Map of the World, som finns på http://www.worldvaluessurvey.org/ .

Kanske den börjar att bli inaktuell och USA börjar följa efter nordeuropa i livssyn?

Tvärkulturella samtal

Hittade några bra poänger i Svein Gjerdåkers senaste leiar i DAG OG TID 6/3. Hans frågeställning var: ”Korleis få till ein konstruktiv debatt om integrering og innvandring?” men borde kunna appliceras på tvärkulturella samtal även då det gäller t ex religion.

• ”Gjenfortel argumenta til motstandaren på ein slik måte at han kjenner seg att i dei.”
• ”Religionskritikk har ingenting med rasisme å gjera. Ver òg generelt varsam med rasismeskuldingar.”
• ”Ikkje generaliser og ikkje lag stereotypiar om ulike innvandrargrupper. Hugs at det òg dreiar seg om einskildindivid. Sjå alltid einskildmenneska bak argumenta.”

Anonyma fundamentalister

Förra helgen gjorde jag något av det största jag gjort på länge. Jag gick till den kyrka, som en gång i tiden fick mig att tänka att jag var tvungen att hålla mig borta. Den kyrka som jag älskat i många år, men som jag till slut inte stod ut med i sin inskränkta version av något slags kristendom. Den som innehöll så många fantastiska individer, men som fick mig att se ett sånt system som stängde in människor, så jag kände mig tvungen att dra mig ur.

Jag har inte kunnat undvika att se dem som fundamentalister, även om jag själv har varit och till viss del alltid kommer att vara anknyten till dem. När jag pratar om fundamentalister pratar jag om mig själv. Precis som anonyma alkoholister är alkoholister även om de inte dricker alls längre, är jag en fundamentalist i märg och ben, även om jag inte är praktiserande längre. Var finns anonyma fundamentalister?

Jag gick dit förra veckan för att jag tänkte att nu har jag tagit avstånd från fundamentalism, jag är inte fastlåst i denna position längre och jag vill närma mig dessa människor. Fundamentalister ska inte isoleras, fundamentalismen blir mindre skadlig om fundamentalisterna har kontakt med andra som har andra uppfattningar och som samtidigt kan möta dem med respekt. Inte bara svenskar är människor utan även fundamentalister. Frågan slog mig, kan jag älska även de jag betraktar som fundamentalister?

Jag blev glad att se att jag kunde vara i denna kontext nästan en hel dag utan att gå sönder. Det var ganska enkelspårigt, men jag kunde ändå vara mig själv och även uttrycka vissa milda nyanser. Förstås blev jag vänligt bemött. Fundamentalisterna är ett vänligt och välkomnande släkte (då en ligger lågt och är ny).

Stoppa människohandeln!

21 mars är det en ekumenisk demonstration med tillhörande seminarium för att stoppa människohandeln, vid medborgarplatsen i Stockholm. Inte en dag för tidigt. Det glädjer mig att flera religiösa aktörer inser att även de kan ta ett ansvar i samhället.

Det är en skam att människohandeln finns och frodas. Det innebär att det finns efterfrågan på att köpa slavar, både barn och kvinnor (och säkert en mindre del män med), som används på alla möjliga grymma och omänskliga vis. Denna efterfrågan måste minskas och för att göra det måste vi visa att detta är oacceptabelt.

För att förändra i längden måste förstås människosynen transformeras och alla bli sedda som fullvärdiga individer som ska behandlas med respekt oavsett ålder, kön, sexuell läggning osv.

Ett sätt att förhindra att människor känner sig tvingade att prostituera sig är att minska fattigdomen i världen. Så länge den finns kan vi inte låtsas som ingenting och leva som om allt är bra.

Religionsdialog även med fundamentalister?

Det togs upp en mycket tänkvärd synpunkt på Seglora smedja i söndags, att även ”icketroende” borde få vara med i denna religionsdialog som så många pratar fint om och som i Fisksätra även praktiseras, så att inte det blir ”vi” som tror mot ”dem” som inte tror.

Jag instämmer i att religionsdialogen eller dialogen om det som är viktigt i vår mänskliga existens borde innefatta inte bara de som håller på någon av de så kallade världsreligionerna, utan även de som känner sig hemma i mindre religioner som inte har fått denna status, privatreligiösa, ”new ageare”, agnostiker och ateister. Om inte alla som vill får ta del i dialogen blir den knappast inkluderande.

Min erfarenhet är dock att det varken är ateister eller new ageare som i religionsdialogssammanhang brukar framställas som det stora hotet. Det finns många som söker dialog inom och utanför de flesta traditioner, som känner mer samhörighet med varandra över gränserna än med de inom samma traditione som betraktas som fundamentalister och som föreställs som dialogmotståndare. Dessa ses på som näst intill hopplösa fall, som inte förtjänar mycket mer än förakt. Det är de som blir utnämnda till den stora fienden mot all andlig upplysning.

Här har vi som betraktar oss som dialogens progressiva fanbärare, en enorm utmaning att inte benämna andra och stämpla dem som förändringsovilliga, fastlåsta fundamentalister eller fanatiker, utan att ge dem den mänskliga värdigheten och ansvaret att få föra sin egen talan och faktiskt få välja att också de få närma sig andra i dialog, som jämlika och fullvärdiga människor.

Det är så lätt att snabbt avfärda de som är annorlunda och har en tydlig och kanske klumpigt formulerad, och kanske inte alltid så genomtänkt tro, som fundamentalister, så att en sedan egentligen aldrig behöver lyssna på vad de säger. När en väl har gjort detta är det minst lika lätt att klumpa ihop andra som dessa umgås med som likadana, som enkelspåriga, halvmaskinella människor som har lämnat den fria viljan bakom sig för en trygg framtidsfärd på den rätta vägen.

Hur kan vi möta människor som fullvärdiga individer utan att frestas att nedvärdera dem till förutsägbara fundamentalister? Ger vi folk en chans att förändras och senare göra andra val? Tillåter vi ”fundamentalisten” att utvecklas till en ny person, en fritänkare, eller är det bara vi som har detta privilegium att få förändras?

Kan vi som ofta ser oss som företrädare för ”kärlekens religion” älska även de som i våra ögon verkar vara fundamentalister? Bryr vi oss om att se och lyssna på den som gång har fått oss att se en fundamentalist?

Fundamentalism är ett enormt problem, men därför är det viktigt att vi inte utifrån låser in våra medmänniskor i ett sådant handlingsmönster och i en sådan position. Det är individens ansvar vad den gör med sitt liv och det är denna som måste våga förändras, men låt oss för all del inte försvåra detta val.

Nordens språk

Nordens språk är inte samma sak som Nordiska språk, då det finns flera språk i Norden som inte är nordiska i språklig mening, t ex finska eller grönländska.

Det finns ett antal samhällsbärande språk i Norden, dvs språk som används i officiella sammanhang som undervisning och lagstiftning.

Det finns också några kompletta språk som kan användas på samhällets alla områden.

Finska, Färöiska, Isländska, Norska (med båda skriftspråksformer), Danska och Svenska är både kompletta och samhällsbärande.

Grönländska och Samiska (olika varieteter) är samhällsbärande men inte kompletta, de kan inte användas på alla samhällets områden idag.

I ”Deklaration om nordisk språkpolitik” pratas det om både Nordens samhällsbärande språk och Nordens statsbärande språk. De statsbärande är danska, finska, norska, svenska och isländska, medan de samhällsbärande också innefattar färöiska, grönländska och samiska.

De viktigaste språken

Vilka språk är det viktigast att lära sig? De som flest använder, för att kunna prata med så många som möjligt? De med mest intressant litteratur inom de områden som jag är intresserad av? De officiella språken i Sverige, Norden, EU eller FN? Eller mindre språk som används i min närhet eller för all del små språk från någon kontext där jag inte är direkt delaktig?

Arabiskan ska vara det tredje mest talade språket i Sverige nu så om en ska tänka enligt principen att lära sig det flest kan i min närhet så är det svenska, egnelska och arabiska jag borde satsa på. 

Om jag vill kunna prata med alla i Sverige så borde jag lära mig minoritetsspråken här, och det vore förstås sympatiskt om vi i Sverige visar våra minoritetsgrupper ömsesidig respektt genom att vi lär oss deras språk precis som de förväntas lära sig svenska.

Ur kulturhistorisk och mångaldssynvinkel är det definitivt viktigt att lära sig små språk, som riskerar att dö ut. Kanske borde jag satsa på sådana som jag kan ha någon slags koppling till, t ex de nordiska språken, eller kymriska.

Det skulle kanske också vara meningsfullt att lära sig språk i fredsförebyggande syfte, t ex arabiska i vår tid då media gärna skapar skillnader mellan en engelskspråkig och en arabiskstalande värld.

Officiella språk i Sverige, EU & FN

Sverige har inget officiellt språk ännu, även om svenska räknas som huvudspråk och i praktiken är både det samhällsbärande och kompletta språket i Sverige. Det finns fem erkända minoritetsspråk här finska, meänkieli (tornedalsfinska), romani, samiska (inte ett språk i lingvistisk mening utan flera olika varieteter som inte är ömsesidigt förståeliga) och jiddisch.

Jag återkommer om de nordiska språken, som kan vara lite olika beroende på vilken definition en använder.

EU med sina 27 länder har inte mindre än 23 olika språk, så attt lära sig alla dem lär ta ett tag.

FN har sex officiella språk: arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska.

Engelska och Franska är alltså officiella språk i både FN och EU (och jag har bestämt för mig att just dessa två språk har en extra stark position i FN, jag minns inte om de är arbetsspråk i något viktigt organ eller om det var något historiskt med just dessa två, men något var det som de visade på utställningen om FNs språk i FNs byggnader i New York i höstas).